Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Det är otroligt, osannolikt, mirakulöst om man så vill

Foto: PETER BYRNE / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: PETER BYRNE / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: NEIL HALL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: DAVE THOMPSON / AP TT NYHETSBYRÅN

Det var dödsdömt, i stort sett ovändbart och det skulle krävas ett mirakel.

Glöm allt du har sagt inför den här matchen.

Det krävdes ersättare, inhoppare och en genial hörnspark. Nu åker vi.

Vi var inte få som sa att Barcelona redan hade finalbiljetten i bakfickan. Vad som eventuellt skulle kunna hjälpa Liverpool var ett tidigt mål, supportrarna i ryggen och en omättlig hunger efter revansch från fjolåret. 

Men även utan Roberto Firmino och Mohamed Salah var de tvungna att försöka med precis allt vad de hade framåt redan från start, och det skulle troligtvis kosta.

Jordan Henderson förklarade inför matchen att han och hans lagkamrater minsann inte var dumma. De visste att det skulle krävas ett mirakel för att vända på detta.

Och när fotbollshistoria skrivs pratar man ofta om just mirakel, men det här var minst lika mycket resultatet av många års hårt jobb och ett smart truppbygge.

Liverpool är en obehaglig tusenarmad bläckfisk

Bara sju minuter in i matchen får Liverpool precis det där de behövde. Sadio Mané läser enkelt en dålig hemåtnick av Jordi Alba, Henderson skjuter, Marc-André ter Stegen räddar och Divock Origi gör mål på returen. 

Samme Origi som klev in och avgjorde mot Newcastle i helgen efter att Salah skadat sig gör återigen vad som ska visa sig bli ett vitalt mål för Liverpool.

Målet ger dem någon form av kontakt direkt, det eldar på supportrarna ännu mer och de kan på riktigt slingra in Barcelonas småförvirrade försvar i deras mardrömslika press.

Och Liverpool är som en riktigt obehaglig tusenarmad bläckfisk när de väl får in den där pressen. Överallt har de olika alternativ och någon är alltid spelbar. Att Xherdan Shaqiri tappar bollen på mitten hela tiden spelar ingen roll, de löser vad som helst när de är så här bra.

Den första halvleken på Anfield var precis allt man vill ha av en semifinal i Champions League. Det var två bra lag på planen, intensivt, småfult, lägen åt båda håll och svettiga räddningar. 

Halvtidspaus, andas. 1-0 till Liverpool, 1-3 totalt.

Är vi redo för andra? 

Egentligen inte.

Den smartaste hörnsparken någonsin

Gini Wijnaldum byts in och behöver inte lång tid på sig innan det är match på fullaste allvar. 2-0 och bud på ännu fler. Under samma tid som Liverpool har gjort två mål har Barcelona misslyckats varje gång de fått chansen. 

Och så pang. Wijnaldum igen. 3-0. 3-3. 

Det har gått tio minuter av andra halvlek, bläckfisken har nu dubbelt så många armar och Barcelonaspelarna framstår som paralyserade av skräck. De har glömt bort hur man spelar fotboll, har ingen aning om hur man försvarar sig och Liverpool är på väg att stå för en historisk vändning. 

Det var i stort sett dödsdömt redan från början. Att släppa in tre mål borta utan att göra ett enda mål framåt är en mardröm.

Bara tre gånger innan har ett lag åkt ur Champions League efter att ha vunnit med tre mål eller mer i första mötet (senast var i fjol när Barcelona förlorade med 3-0 borta mot Roma efter att ha spelat 4-1 på hemmaplan). 

Den förmodligen smartaste hörnsparken man någonsin sett är spiken i kistan när Liverpool gör 4-0 och tar sig till sin andra raka Champions League-final. 

Det är ersättarnas och inhopparnas kväll på Anfield när det skrivs historia. Det är otroligt, osannolikt, mirakulöst om man så vill.

Men bakom den tjocka dimman av stora ord, sagolika känslor och ren magi står en sportslig ledning som under flera år jobbat smart och fört sin klubb tillbaka till toppen på riktigt.

På alla sätt och vis.