Therese Strömberg
Stolt och tacksam. Två SM-guld, ett Champions League-gruppspel, en rad unga spelare som klivit fram, tagit plats och utvecklats. Att Jon Dahl Tomasson valde att lämna MFF nu är lika delar väntat som förståeligt. Samtidigt som föreningen under det senaste decenniet inte direkt varit kända för att behålla sina tränare i mer än ett eller ett par år har han personligen gjort i stort sett allt och lite till under sin sejour i Sverige, samtidigt som familjen suttit i Nederländerna och (får man anta) saknat honom.
Tomasson kan lämna Malmö precis så som han beskriver det själv i ett kort avskedsmeddelande, stolt och tacksam. Det där med att han också är ödmjuk är väl inte jätteviktigt egentligen, en mellanklubb nu och så är han förmodligen redo för ett ganska stort uppdrag efter det. Det har han både kapacitet och ambitioner för. Och för Malmö väntar nu ett minst lika viktigt och spännande uppdrag som för honom.
* * *
Att beskriva MFF som ett lag i förändring är nog inte lika rättvist som att beskriva det som ett lag under ytterligare utveckling när både sportchef och tränare lämnar sina poster inom samma dygn. De senaste tio årens resa har varit imponerande på många sätt, och konceptet man suttit på har fungerat. Men det betyder inte att det alltid kommer att göra det, och lika mycket som förändring kan kännas ovisst och skrämmande är det ofta en vital del i utveckling. Och är det någonting Malmö FF behöver nu är det just det.
De har vunnit sju av de tolv senaste SM-gulden, spelat Champions League tre gånger och Europa League lika många. De har mer pengar än vad andra allsvenska klubbar än så länge kan drömma om, de kan locka till sig spelare som aldrig skulle fundera på att flytta någon annanstans i Sverige än just dit. Men om man hade tyckt att det räcker hade man lika väl kunnat lägga ner verksamheten. Och det är så klart inte aktuellt.
* * *
Övergången från en sportchef till en annan kommer att bli en smärtfri historia med tanke på sättet man valt att genomföra den, och arbetet med att hitta en ny tränare har med stor sannolikhet pågått i kulisserna ganska länge. En tränare som gjort allt det som Tomasson gjort i MFF, och som knappt vill svara på frågor om sin egen framtid när årets sista match är spelad är en tränare som har halva foten utanför verksamheten. I en professionell sådan kommer det här således inte som en chock. Och minst lika många tränare som det nu ryktas och skrivs om har förmodligen diskuterats bakom de stängda dörrarna på Stadion. Frågan är bara vilken väg de tänker sig att de ska gå den här gången. Henrik Rydström är ett spännande alternativ, Kjetil Knutsen kanske ännu mer kittlande. Men även om det bevisligen är ganska krattat för i stort sett vilken tränare som helst att nå relativ framgång i den här klubben så finns det annat som också måste levas upp till efter Tomasson.
Medan man länge pratat om att MFF är en klubb av internationell standard på många sätt, så andades också hela auran kring den numera före detta tränaren just det. Och för att kunna bli ett lag som inte ”bara” dominerar inhemskt och representerar Sverige i Europa, utan också är med och utmanar och sätter ordentliga avtryck där ute, är det kanske den vägen som är den rätta att gå en gång till. Och sen skulle det nog inte skada att få lite kontinuitet på tränarposten heller, om det går att kombinera.