Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

Bland det bästa vi har sett i VM

Sveriges väg i VM: Från gruppen till semifinal
Foto: JAVIER GARCIA/BPI/SHUTTERSTOCK / JAVIER GARCIA/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: USA TODAY NETWORK / MICHAEL CHOW-USA TODAY SPORTS/SI SIPA USA

LYON. Ett engelskt mål nekades efter VAR-granskning. En situation i USA:s straffområde VAR-granskades och blev engelsk straff.

Men Millie Bright fick också sitt andra gula kort och visades ut.

Det här var hela VM:s hetaste match som ändå slutade precis så som man kunde ana på förhand.

Det är någonting med USA. Förutom att de trots allt fortfarande är bäst i världen på planen är de också bäst i världen på att framstå som både sympatiska och osympatiska på samma gång. 

Hela auran kring varenda spelare i det här laget andas självgodhet och arrogans, samtidigt finns det väldigt sällan någonting i det de säger som speglar den bilden av dem. 

De hyllar ständigt sina motståndare, vill aldrig prata högt om sitt favoritskap och påstår att det som är historia inte betyder någonting. 

Men saken är den att ibland betyder historien allt. 

För med historien kommer en erfarenhet och rutin som i det här mästerskapet har varit den stora skillnaden mellan att USA har gått till final och att de inte skulle ha gjort det.

Anklagat för spionage

Redan innan den här matchen började hade den tagit över titeln som VM:s hetaste match från förra veckans kvartsfinal mellan USA och värdnationen Frankrike.

USA anklagades för spionage på Englands hotell och Phil Neville var tokig. Det har kommit amerikanska utspel om att den europeiska dominansen i VM är tråkig och det påstods att amerikanerna är så arroganta att hela Frankrike håller på England. 

Uppladdningen innehöll alltså precis allt man förväntar sig av ett stormöte, och det som sedan utspelade sig på planen var förmodligen bland det bästa vi sett i turneringen hittills.

USA sätter hög press direkt och skapar ett antal farliga målchanser i inledningen. En perfekt genomskärare, ett inlägg från höger och det är mål efter tio minuter.

Sin vana trogen gör de alltså mål innan första kvarten är över och därefter vägrar de förlora. 

Ellen White sträcker fram foten och får till en perfekt touch på Beth Meads raket in i straffområdet och det är kvitterat. 

Men när Mead några minuter senare får ett perfekt läge att göra ett ledningsmål halkar hon, och det är 2-1 till USA efter bara ytterligare en liten stund. 

England ser precis som Frankrike ut som ett lag som mycket väl skulle kunna slå USA. Men mot slutet av matchen har de en boll i nät som inte går igenom VAR-besiktningen, de får en straff som Steph Houghton bränner och när det mot slutet känns som att de är det hetare laget får de Millie Bright utvisad med bara minuter kvar av ordinarie tid.

Och USA klarar sig trots allt välförtjänt och imponerande undan med 2-1 den här gången också.

Var inget undantag

De må vinna igen, och de må vara solklara favoriter även i finalen oavsett vilka de ställs mot där. Och när allt kommer omkring och saker och ting kokas ned kan det kännas som att det finns väldigt lite man kan göra åt att USA är en nivå över alla andra.

Men det finns men här.

Spanien, som knappt har någon VM-erfarenhet alls lyckades få dem att darra i åttondelsfinalen innan slutresultatet skrevs till 2-1. Frankrike var det bättre laget under stora delar av kvartsfinalen och dagarna innan semifinalen kom att handla om hur de inte är vana att behöva sjunka så lågt i sitt försvarsspel som de gjorde mot Frankrike, men att det är någonting de måste lära sig att hantera.

Och det finns en hel del i det. För matchen mot England var inget undantag, och det bevisar det som det redan har börjat viskas om under det här mästerskapet.

Det sista trappsteget upp till USA är inte särskilt högt längre, och för många av nationerna som jagar dem handlar det mer om brist på samma rutin än samma kvalitet.