Therese Strömberg
Under inledningen av den här säsongen reflekterade Mikel Arteta över de tre raka förluster som hans lag hade åkt på. Han kom han fram till att det var de bästa veckorna han hade upplevt inom fotbollen. Detta eftersom det gav honom en uppfattning om hur organisationen och människorna i klubben fungerar när allt är mörkt, och vad folk är villiga att göra för att ta sig därifrån. Sedan dess har han sakta men säkert styrt dem ganska långt från den situation som rådde då och de är på en helt annan plats i dag.
Med fem raka segrar i ryggsäcken gjorde de sig redo för att ta emot Liverpool på hemmaplan. Ett Liverpool som fullständigt mosade dem i höstas, och som nu går en kamp om titeln med ett Manchester City. Ett Liverpool vars taktik har varit att vara ”så besvärliga som möjligt”.
■■■
När den första halvleken passerar förbi gör den det utan att det händer särskilt mycket. Det är två lag som avvaktar, känner in och inte skapar särskilt mycket alls. När Arsenal har bollen ser de lugna och bekväma ut med den under längre perioder, det tvingar Liverpool att jaga utan att ta ut sig.
När den andra halvleken kommer är det med ett något mer aggressivt bortalag direkt i inledningen, och ett Arsenal som därefter hade kunnat ta ledningen. Men så kommer Diogo Jota och gör 0-1 ur egentligen ingen vinkel alls, kort senare byts Roberto Firmino in och gör 0-2. Och å ena sidan fortsätter det att se ut som det har gjort för Arsenal i de här matcherna, å andra sidan inte alls.
Artetas lag har under säsongens gång klättrat genom segrar mot i stort sett alla andra än de stora konkurrenterna. I längden är det inte där man vill vara, men för nu kan det ändå räcka med att förnedringarna från i höstas inte alls ligger särskilt nära till hands. Det här är ett lag som har vuxit enormt och rest sig ur mörkret, med spelare som allt mer börjar hitta rätt under en tränare som har behövt sin tid för att guida dem hit. De var kanske förtjänta av mer i kväll, men samtidigt är det inte hela världen här och nu att de inte fick det.
Och på samma gång som det här resultatet bidrar till att kampen om den sista Champions League-platsen fortsätter att tajta till sig, så har det samma effekt på titelkampen.
■■■
Det Jürgen Klopp menar när han säger att hans plan är att Liverpool ska vara så besvärliga som möjligt är att de ska fortsätta pressa City underifrån. Vad de regerande mästarna än gör ska de själva fortsätta att vinna. Vid varje sällsynt tillfälle som de ljusblå tappar poäng ska de själva ta alla sina. Och det har de lyckats med. Det tolvpoängsavstånd som fanns mellan de här två lagen när 2021 slog över och blev 2022 är nu nere på ett enda. Och det handlar mer om Liverpool än om City.
Faktum är att det säger väldigt mycket om båda lagen som möttes i kväll att det är så tajt som det är kring tabellplaceringarna som är deras respektive målbild. De är båda ganska besvärliga för dem som försöker slåss med dem.