Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Att Uefa inte tar det på allvar är oförsvarbart

Foto: EDDIE KEOGH FOR THE FA/SHUTTERSTOCK / EDDIE KEOGH FOR THE FA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: MICHAEL ZEMANEK/BPI/SHUTTERSTOCK / MICHAEL ZEMANEK/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Såväl individer som hela lag lyfter konsekvent problemen som finns med rasism inom fotbollen.

Ibland utdelas straff och det rullar reklamer på tv om att inte tolerera rasism.

Men vad gör egentligen de som faktiskt sitter på maktpositioner i världsfotbollen? Alldeles för lite är du nog beredd att hålla med om. 

I enlighet med Uefas regler ska matcher där rasism från läktarhåll förekommer och inte slutar efter varningar tillfälligt stoppas. Därefter ska beslut tas huruvida matchen ska återupptas eller inte.

Det är precis det som händer när Harry Kane söker upp domaren efter att England gjort tre mål på bortaplan mot Bulgarien i EM-kvalet. Och sedan händer det igen efter att matchen har återupptagits och Gareth Southgate får kliva in.  

Både apljud och nazisthälsningar var inslag på läktarna under matchen, och det är inte första gången som det händer i Bulgarien. Eller någon annanstans heller för den delen.

Det är ett i stort sett dagligt problem i stora delar av den europeiska fotbollen, med incidenter i både England och Italien som fått stor uppmärksamhet de senaste åren.

Men det tycks inte spela någon roll vad spelare säger eller vilka straff som delas ut. 

Det har konstaterats förut och det behöver konstateras igen: Det som händer inom fotbollen är ofta en spegel av vad som händer i samhället, och den spegelbilden är inte alltid vacker. Men samtidigt som det är självklart att fotbollen inte kan förändra världen på egen hand betyder det inte att den inte kan försöka vara en förebild i stora och viktiga frågor.

Försöka göra skillnad där man faktiskt kan göra skillnad.

 

Raheem Sterling har på senare tid blivit ett sorts ansikte utåt för den kamp som många fotbollsspelare och ledare tillsammans för mot rasism. Han pratar öppet och lyfter frågan oftare än sällan.

I mars utsattes han och flera av hans lagkamrater för rasism i EM-kvalmatchen mot Montenegro, och efter det har representanter i laget gått ut och pratat om hur de inte skulle ha några problem med att kliva av planen och vägra spela vidare i händelse av att det sker igen.

”Händer det en av oss, så händer det oss alla”, sade Tammy Abraham i en intervju nyligen. 

Men den inställningen tycks delas av chockerande få av de som faktiskt har makt att förändra på riktigt inom den här sporten. 

Efter att Romelu Lukaku gästat Cagliari i Serie A med sitt nya lag Inter och blivit verbalt påhoppad med tydlig rasistisk agenda från läktarhåll gick en del av Milanoklubbens egna supportrar ut med ett meddelande där man menade att det inte var någon fråga om rasism, enbart provokation som ska tolkas som en form av respekt till följd av att de är rädda för honom eftersom han är så bra.

Italiens vice premiärminister Matteo Salvini har hånat det italienska fotbollsförbundets nya, tydligare riktlinjer mot läktarrasism och Cagliaris president har sagt att vita spelare faktiskt behandlas på samma sätt som mörkhyade. 

Och nu skjuter Uefa sig själva i foten när de väljer att öppna läktare som de först har beslutat att stänga. 

 

Inför Norges kvalmatch borta mot Rumänien var det beslutat att hemmalaget inte skulle få ha någon publik på arenan till följd av rasistiska tillrop som hörts från läktarhåll i kvalmatcherna mot Malta och Spanien. 

Men i stället bjuder man in 30 000 barn och ungdomar som får gå på matchen. En metod som även har använts i ligaspel för att slippa helt tomma läktare.

Jättefint att barn får gå på fotboll, men fullkomligt orimligt att rasism inte straffas på riktigt.

För rasism är ett enormt problem på våra fotbollsläktare, och att Uefa som är den europeiska fotbollens maktcentrum inte verkar ta det på allvar är oförsvarbart.

Måndagens match mellan England och Bulgarien spelades, efter att Bulgarien tilldelats ett straff för just rasism, inför delvis tomma läktare – till ingen nytta alls.

Det finns förmodligen ingen som sitter på alla svar och lösningar, jag gör det sannerligen inte och förmodligen inte du heller. Men det vi alla tydligt kan se är att det görs för lite.

Det räcker inte med en reklam där Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic säger nej till rasism. Det räcker inte att ibland stänga läktare (särskilt inte om man ändå ska öppna upp dem igen).

Och det hjälper sannerligen inte att man på olika håll där man anklagas för rasism går ut och viftar bort det.