Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Årtiondets sista blev ett av de tråkigaste

Foto: EMILIO MORENATTI / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: ENRIC FONTCUBERTA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Uppskjutet och upphaussat.

El Clásico saknade knappast spänning på förhand, men levererade dessvärre inte när det väl var dags.

Hela 10-talet har varit sprängfyllt av El Clásico-matcher. I perioder har det känts som att de har varit varje vecka, i varje turnering. De har spelats i ligan, i inhemska cupen, i Champions League. Om du har backat runt ett hörn någon gång det här årtiondet har det förmodligen pågått ett El Clásico som du fått tvärbromsa för när du kommit runt. 

Att de varit många kanske inte är så mycket att skryta om, men den rivalitet och kvalitet vi fått se många gånger har varit någonting utöver det vanliga. 

Cristiano Ronaldo och Lionel Messi har givetvis varit det största flaggskeppet när det har vankats möte mellan Real Madrid och Barcelona de här åren. Men vi har också haft det iskalla kriget mellan José Mourinho och Pep Guardiola och den märkliga stämningen när det kom ut i landslaget att Julen Lopetegui efter VM i Ryssland skulle ta över Real. Vi har haft 5-0-segrar, täta kryss och en jämnhet som gjort att det varit svårt att förutse hur det ska sluta. 

Så var det i dag också, när vi något försenat skulle få se det sista av totalt 36 El Clásicon det här årtiondet.

 

Matchen hade föregåtts av oroligheter. Barcelona-spelarna kunde inte åka i egna bilar till matchen vilket de brukar göra utan fick åka gemensamt, massvis av extra säkerhet hade kallats in och kollektivtrafiken var påverkad.

Ingen som är intresserad av den här matchen har missat att det har att göra med demonstrationer kopplade till den önskade katalanska självständigheten.

Det faktum att matchen skjutits upp ett par månader betydde därmed inte att den blev fri från politiska inslag. Däremot betydde det att både form och skadeläge förändrats för båda lagen. Vem den stora vinnaren egentligen var är inte glasklart, för trots att man har pratat om att Barcelona inte spelar tillräckligt bra, och trots att Real Madrid i början av säsongen var skakigare än på mycket länge hade båda lagen lyckats stabilisera sig, vinna fyra av de fem senaste matcherna i ligan och spelat ihop 35 poäng vardera när det var dags.

Och dags var det.

Gerard Piqué räddade på mållinjen, Jordi Alba satte en hand i ansiktet på Raphael Varane och vad som än var planerat att ske på läktarna var det som sig bör det som skedde på planen som stod i centrum.

Vad det sedan var som faktiskt skedde på planen är en helt annan sak. Mest ingenting faktiskt.

 

Barcelona försökte hålla i bollen och Real Madrid gick in för att såra deras bevisat svaga försvar. När hemmalaget ställde om och spelade i djupled kunde de hota, men i halvtid var det fortfarande 0-0 och långt ifrån det mest sprakande Clásicot vi sett de senaste åren.

I den andra halvleken var det två lag som inte var tillräckligt vare sig kreativa eller kliniska i sista tredjedelen, en matchbild som inte skrämde särskilt många alls.

Det hela slutade mållöst och 10-talets sista drabbning mellan Barcelona och Real Madrid blev således också en av de tråkigaste. Men samtidigt som Lionel Messi gjorde sitt 42:a Clásico, Sergio Ramos gjorde sitt 43:e och blev meste spelare någonsin i mötet såg vi de kommande tio årens affischpojkar Frenkie de Jong, Ferland Mendy, Rodrygo och Ansu Fati göra sitt första.