Therese Strömberg
De färdades med flyg i fyra timmar för att förlora mot Georgien och sitt övertag. De färdades sedan i sex timmar för att komma till ett Sevilla där Spanien hade allt att förlora, Sverige allt att vinna. Det var i alla fall så man sa på förhand, och man visste att om man gör allt rätt kan man få med sig de tre poäng som krävs för VM-avancemang. Då kan man få ännu en magisk kväll i södra Europa att minnas tillbaka på, att vara stolt över, att senare kunna benämna som en av de största i karriären.
Men så hade ju också närmre 50 000 spanjorer köpt biljett till en match som så klart på förhand var deras att vinna, och de lät inte sitt lag tro någonting annat än att det enda acceptabla var att man skulle behålla den livslånga traditionen av att inte förlora VM-kvalmatcher på hemmaplan. Det buas inför Sveriges nationalsång (man får anta att Micke Lustig satt hemma i soffan och kvävde ett par svordomar), det buas varje gång de rör bollen de första fem minuterna. Hela atmosfären kring den här kvällen skrek att den var deras, och det blev den.
* * *
Det är nästan som att spanjorerna mest bara svävar runt. Passar lite här, passar lite där. Ingen boll är någonsin hård, även om den slås med kraft. Alla passningar sitter, varenda löpning gör nytta. Att försöka kliva fram och bryta fungerar oftast inte, de liksom glider igenom och gör lite vad de vill. De gånger Sverige vinner boll är kontringen avvärjd innan den ens har börjat. Men med det sagt är det inte en dålig start av Sverige, tvärtom. Det är tätt, samlat, ostressat. Spanien har svårt att komma till några farligheter, det är som att den där magnetismen mellan boll och fot slutar fungera när de kommer in i Sveriges straffområde, och så länge det är så får de hålla i sin boll bäst de vill.
Då är det i stället Emil Forsberg som kommer till de bästa lägena, men det är fortfarande 0-0 i paus. Ett resultat som bara gynnar hemmalaget, och dags för Sverige att göra någonting mer.
* * *
Alexander Isak får bollen och drar den över, Spanien fortsätter leka fotboll och gå framåt. Den andra halvleken ser ut som den första, och tiden börjar rinna Sverige ur händerna. Inför matchen värmer startelvan upp i en grupp, Zlatan Ibrahimovic och de andra avbytarna i en annan. En mening man aldrig trodde att man skulle skriva, och när Janne Andersson gör sina första byten med en knapp halvtimme kvar av matchen är det inte ens han som kommer in. Det gör Robin Quaison och Mattias Svanberg, ut går Dejan Kulusevski och Sveriges överlägset vassaste spelare Emil Forsberg. Många ögonbryn höjs. Först tio minuter senare kommer Zlatan in men till ingen nytta. Den svenska forceringen som behövs uteblir, det är 1-0 Spanien i 86:e och det blir inget VM. Inte än. Många röster höjs.
Ingen hade förväntat sig någonting annat än att det var så här den här matchen skulle se ut, ingen trodde i början av det här året att den här kvalgruppen skulle sluta på något annat sätt än så här. Men så som kvalet utvecklade sig fick man ett drömläge att slippa tvingas vinna den här matchen. Ett drömläge man slarvade bort och det blev ändå så att det var nu man skulle vinna mer än någonsin. Därför dyker frågorna kring startelva, byten och allt annat upp, kritiken kommer. Sannolikheten är relativt stor att Janne Andersson i vanlig ordning kommer kunna förklara sig och behålla de flesta på sin sida, och sen är det bara att ladda om för play off i mars. Då har Sverige väldigt mycket att vinna igen, men förmodligen lika mycket att förlora. Två raka mästerskap, en kvartsfinal i ett av dem och mängder med goda minnen kommer att glömmas bort i samma stund som man missar ett mästerskap. Om man missar ett mästerskap.