Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Therese Strömberg

Allt det är saker man kan störa ihjäl sig på

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: DAVE WINTER / ICON SPORT BILDBYRÅN

RENNES. Hur ska vi använda VAR? 

Måste det ta sådan tid? 

Vilka situationer ska granskas och inte? 

Förstör inte det här fotbollen ändå?  

Ska vi ens ha VAR?

Just nu känns det som att det är 2017 igen då tekniken infördes i de första herrligorna. 

Och det är inte rättvist mot någon.

Innan herrarnas VM i Ryssland förra sommaren bävade man för införandet av VAR i turneringen. Det skulle hacka upp spelet totalt, ingen skulle förstå någonting och det skulle bli totalt kaos.

Det visade sig i stället fungera ganska bra.

I stället blev det kaos i Frankrike, och det är någonstans här som det största problemet med VAR ligger just nu. 

Att vi ska söka millimeterrättvisa, granska om en tå är offside eller om en målvakt har lämnat linjen lite för tidigt. Att vi ska behöva sitta och kolla på en domare som står med fingret mot örat och lyssnar på någonting som bara hen hör i flera minuter och att spelare ska behöva stå redo att slå en straff för att sedan få veta att den inte ska slås.

Att det inte läggs på lika många minuter som VAR-granskningarna har ätit upp och att vi ska behöva sitta även efter domarens slutsignal och försöka tyda om hen lyssnar efter något eller inte.

Allt det här är saker man kan störa ihjäl sig på.

Man kan argumentera för att det inte är lika roligt att kolla på, att det förvirrar och att det förstör. Och fotbollen är ju trots allt till för oss som konsumerar den och de som utövar den. 

Den existerar från första början i stor utsträckning för att underhålla, väldigt lite för att irritera allt och alla.

Men oavsett vad är VAR här för att stanna nu, och det är trots allt ganska logiskt. 

När fotbollen går allt fortare och spelarna blir mer och mer tekniska blir det svårare för enskilda personer att hänga med och döma korrekt.

Problemet är bara att alla borde ha fått tillgång till hjälpen på samma villkor. Allra helst samtidigt.

***

Det är klart att det är en kostnadsfråga att införa VAR i ligor och mästerskap, dessutom nästintill omöjligt att simultant över hela världen göra en så pass stor förändring i världens största sport.

Men en av de stora anledningarna till att det fungerade så pass smärtfritt som det gjorde i Ryssland var att flera av domarna hade använt sig av tekniken under en tävlingssäsong redan. De som inte hade gjort det hade fått ordentlig träning. 

Det har inte domarna i pågående VM fått. Och dessutom har inga av spelarna stött på tekniken innan heller.

Och här har vi ett verkligt problem. 

Just när man kände att VAR hade börjat fungera och flyta på någorlunda halkade vi tillbaka på ruta ett igen när ett helt team av domare som i stort sett aldrig har utsatts för användandet av tekniken på riktigt ska döma ett världsmästerskap med hjälp av det. 

Dessutom ska över 500 spelare som aldrig behövt förhålla sig till den tidigare försöka förstå och acceptera avbrotten och de ändrade domsluten.

VAR finns till för att det ska bli rätt, men just nu är det bara orättvist. Mot domarna, mot spelarna, mot oss som kollar. Och vem som helst hade på förhand kunnat se att det var precis så här det skulle bli.

Redan när Bundesliga och Serie A som första herrligor införde tekniken för två år sedan kändes tanken med den ofärdig.

Och ju längre vi kommer i implementeringen av den desto mer så framstår det.