Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

Alla somnade och orkade inte bry sig

Ole Gunnar Solskjaer ger Pep Guardiola en kram.
Foto: MICHAEL REGAN / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Manchester Uniteds Bruno Fernandes.
Foto: JAVIER GARCIA/BPI/SHUTTERSTOCK / JAVIER GARCIA/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Manchester City skulle äga matchen och Manchester United skulle vinna den.

Det var inte bara en person som gjorde den analysen inför.

Analysen efter får vänta tills alla som satte sig ned för att se derbyt har vaknat.

Manchester United är fortsatt ett stort frågetecken under Ole Gunnar Solskjaer. Ojämna och opålitliga. Men är det någonting man faktiskt har kunnat räkna med är det att de har lyckas hitta vägen till ett bra resultat just när han behöver det som mest. Så blev det inte riktigt den här veckan.

Däremot var derbyt mot Manchester City tillräckligt tråkigt för att ingen ens kommer bry sig om att orka analysera det hela vägen fram till nästa omgång. Det var inte så att den här matchen blev låst för att ingen ville förlora, känslan är att den blev det för att ingen brydde sig tillräckligt mycket om att vinna.

Och det är förmodligen så att det här också var till Solskjaers fördel i slutänden.

* * *

United hade ett jobbigt uttåg ur Champions League i ryggen när de klev in i Manchester-derbyt på lördagen. City å andra sidan vann sin grupp utan större bekymmer och har dessutom hittat någon slags rytm i ligaspelet de senaste veckorna som gör att de påminner om det lag de brukar vara. Därför trodde man att man visste exakt hur den här matchen skulle se ut. Manchester City med boll och initiativ, Manchester United på kontring. 

Men Solskjaer pratade om att ta tag i matchen från start och inte bli för passiva, och något åt det hållet fick det bli. Bollinnehavet var jämnt, och först efter 25 minuter hade City sin första målchans, då hade United haft två. Bland annat när Scott McTominay kom framstörtandes mot bortre på en hörna och missade bollen med några centimeter.

Sedan såg det ut som att bortalaget på Old Trafford hade planer på att ge folket den match som folket förväntade sig. De tar över bollinnehavet en stund, slår fyra miljoner passningar, bollen går från Gabriel Jesus till Kevin De Bruyne, via en en tunnel till Riyad Mahrez. Nästan mål.

City har två lägen de ska göra mål på, Harry Maguire har en nick som landar på målburen, men det brinner ändå aldrig riktigt till.

* * *

Det Manchester United gör bra är att de är stabila i försvaret, de är avvaktande på ett sätt som de förmodligen gör smart i att vara med tanke på motståndets form och potential i offensiven. När de anfaller i den andra halvleken är det enkelt, rakt och utan krusiduller. De kommer fram mot mål men gör inget. Manchester City å andra sidan har svårt att komma loss och den andra halvleken känns som att den är fyra timmar lång.

Lika mycket som man förväntade sig att City skulle äga den här matchen förväntade man sig att United skulle vinna eftersom det är så de har gjort under Solskjaer. Och även om man tycker att norrmannen har haft svårt att få United att prestera måste man konstatera att det är en prestation i sig att ständigt vara en match ifrån sparken men aldrig få den.

Efter den här matchen är det inte ett gott resultat som tar fokus från att hans lag fortfarande inte är på väg någonstans med honom som tränare, det är att alla somnade 40 minuter in och sedan inte orkade bry sig mer. Det var i slutänden inte ens intressant att Paul Pogba, med den senaste veckans agent-uttalanden och turbulens i ryggen startade. I stort sett ingenting alls hände under 90 minuter.

Med tio minuter kvar fick Harry Maguire gult kort. Med fem kvar fick Fernandinho ett. Slut.