Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Therese Strömberg

AIK har inte blivit den där bättre versionen

Linnér: “Jag borde gjort det bättre”
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Learn by doing anses i många fall vara det bästa sättet för att utvecklas åt rätt håll.

Men de extra matcherna AIK fick för att lära sig räckte inte.

I Europa har de inte klarat av att vara en bättre version av sig själva och därför får de inte vara med längre.

När budskapet om att man har lyckats vända förut och minnesbilder från den där kvällen i Moskva för sju år sedan hade vevats och repeterats tillräckligt många gånger hade nästan 30 000 tagit sig till Solna för vad de hoppades skulle bli en magisk kväll med AIK. 

Man har gjort det förr, man vet att det går igen. Det hade pratats om att ett eventuellt avancemang skulle kunna förändra många av spelarnas karriärer, man hade sagt att det var viktigt att gå framåt utan att vara naiva och spelarna hade lovat att ge allt. 

Men ibland är inte allt tillräckligt mycket, och ibland är inte sitt bästa tillräckligt bra.

 

Det fullkomligt kokar av förväntan och hopp inne på Friends arena. Kolbeinn Sigthorsson får bollen av Anton Salétros och slår till på volley efter två minuters spel, och när den bollen träffar stolpen når ljudvolymen inne på arenan höjder som gör oss påminda om vad svenska lag i huvudsak har att komma med ute i Europa. 

När James Forrest gör 0-1 skvallrar den öronbedövande tystnaden om hur mycket AIK längtar efter och vill ha det här.

Att Sebastian Larsson kvitterar på straff en stund senare spelar mindre roll när Michael Johnston i anfallet direkt efter avsparken tar sig förbi både Larsson och Daniel Granli på väg fram till Oscar Linnér som står för ett minst sagt tveksamt ingripande på ett inspel och tappar in bollen under sig själv. 

Där kommer den första tydligt matchavgörande situationen. För att när det är 1-2 krävs det redan lite för mycket för att AIK ska klara av att dra sig själva vidare in i ett Europa League-gruppspel. 

När Chinedu Obasi bränner friläge en stund in i andra halvlek kommer det andra avgörande momentet i matchen som slutar 1-4. Och här blir vissa saker ännu tydligare än vad de redan var.

AIK ger sig själva chansen, men det är inte tillräckligt.

 

Rikard Norling har resonerat och funderat, pratat om vikten av att göra precis allt lite bättre när man är ute i Europa och spelar. Vikten av att bli ännu lite mer cyniska och att aldrig bli naiva. När motstånden är något helt annat än vad man ställs mot till vardags och tempot ännu högre kan man inte slarva ens litegrann. I synnerhet inte med försvarsspelet.

Men hur positivt han än tyckte att det var att man gick in i Europa League-kvalet så fort man åkte ur mot Maribor, för att få fortsätta jobba på att bli ett lag som klarar av att spela ute i de stora turneringarna så räckte det inte.

Den här sommaren hade AIK spelat sju kvalmatcher i Europa inför hemmamatchen mot Celtic. På dem hade man släppt in elva mål. Och i den sista släppte man in fyra mål till.

15 mål. På 8 matcher. I allsvenskan har man släppt in 16 mål på 21 matcher det här året.

AIK har inte lyckats bli den där ännu bättre versionen av sig själva som de har visualiserat den här sommaren.

Och när ens bästa inte är bra nog spelar det ingen roll hur mycket man försöker.