Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sebastian Mattsson

Vi borde skrika högt – men vi bryr oss inte

Foto: JB AUTISSIER / IMAGO/PANORAMIC/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH

Vi rasar om filmande brassar, uteblivna straffar och offsidemål som borde ha godkänts. Men när Football Leaks visar på verkliga orättvisor och övergrepp håller vi tyst. 

Här är striden som vi är för avtrubbade och likgiltiga för att ta. 

Jag har ett distinkt minne från skolgården. Jag och några killar står och försöker trumfa varandra i hur mycket vi hatar Spice Girls (det mest uppenbara hatobjektet för småkillar i slutet på 90-talet). Plötsligt är det någon lillgammal typ som tar ton och säger något i stil med: "Men hur kan ni hata Spice Girls så mycket? Varför hatar ni inte krig mer? Eller mördare?".

Vi visste så klart att han hade rätt i sak. Och vi brydde oss inte. Nu, mer än tjugo år senare, upplever jag ungefär samma fenomen igen. 

Den här gången är jag inte åtta, utan 31, och den här gången är det inte mördare och krigsherrar som skonas från mitt hat, utan fotbollens mest kapitalstinna och maktfullkomliga aktörer. Sporten har visat sig vara korrupt ända in i sin innersta kärna – och varken jag eller någon annan verkar bry sig. 

Visselblåsarsajten Football Leaks har de senaste månaderna, understödda av duktiga journalister, grävt fram häpnadsväckande saker om den internationella klubbfotbollen. En diger dokumentpool, som bland annat innehåller interna mejl skickade inifrån klubbledningarna, visar att PSG och Manchester City, två av världens rikaste klubbar, har fått hjälp från Uefa att kringgå Uefa:s eget regelverk. Uefa:s dåvarande starke man Gianni Infantino ska ha vänt blicken åt annat håll när både City och PSG fejkade sponsorkontrakt för att fixa till sin bokföring. På sätt kunde man dölja att lagen gick med mångmiljonförluster samtidigt som ägarna i Förenade Arabemiraten och Qatar höll lagen försedda med världsstjärnor med sin regelvidriga kapitaltillförsel. 

Det här är ju, rent objektivt sett, väldigt provocerande. Det borde resultera i tusentals indignerade tweets från mig och andra fotbollssupportrar som investerar så mycket tid och känslor i den här förbannade cirkusen. Men jag har inte skrivit nåt sånt. Jag har inte sett många andra göra det heller. 

Det har varit ungefär samma tugg som vanligt från mig och alla andra: Premier League borde införa VAR. Premier League borde absolut inte införa VAR. Mourinho är en idiot. Mourinho borde få en chans till. Och så vidare, och så vidare. Vi undviker konsekvent det där verkligt omvälvande som ligger där och bultar under golvbrädorna som om det vore hjärtat i den där Poe-novellen. Inte för att det är för plågsamt för att tänka på, utan för att vi helt enkelt inte bryr oss.

Vi kan ta ett exempel. Liverpool mötte PSG i Champions League i veckan och föll med 1-2, men diskussionen efter matchen handlar inte om Football Leaks. Vi har inte pratat om hur PSG myglat sig till strukturella fördelar via ett genomkorrupt europeiskt fotbollsorgan som bara vill samla på sig euros och som skiter högaktningsfullt i principer som fri konkurrens och rättvis tävlan. Nej, det man är arg på, det som vi kollektivt utnämnt som den solklara fokuspunkten för all vår ilska och frustration, det är Neymars filmningar. Att Neymar rullar sig i gräset i tjugo sekunder extra är värre än att några affärsmän från Mellanöstern har lyckats rita om fotbollskartan med ett par miljoner i rätt ficka.

De här männen har exponerat vår sport, vår kärleks föremål, som det korrupta, ruttna, våldsamt ocharmiga miljardärsexperiment som den i själva verket är – men vi kan inte se bortom Neymar. 

Glenn Hysén twittrar under matchen att han "spyr på den jävla fjanten", för att han "dör tio gånger per match". Glenn Hysén skulle aldrig twittra att han spyr på ekonomisk doping och brist på transparens. 

Och jag är som sagt lika skyldig som ni andra. Killen som stod i den där ringen och stammade fram gälla oneliners om Spice Girls finns kvar. Att Granit Xhaka orsakade straff mot Crystal Palace och såg till att Arsenal tappade tre poäng gjorde mig mycket mer arg än något som Football Leaks någonsin kommer att kunna gräva fram. 

Jag och andra har formats av Sepp Blatter-fotbollen. Korruptionen inom fotbollen är inte en kittlande avvikelse, det är normen. Vi borde skrika högt, vi borde ta strid, vi borde mobilisera och kräva förändring och svar på vissa särskilt brännande frågor – men det gör vi inte. 

Vi är alla den där karaktären i slutet på "Chinatown" som vänder sig till Jack Nicholson och får honom att sluta kämpa mot orättvisan med en enda uppgiven replik: "Forget it, Jake. It's Chinatown."

Det är ju det vi säger till varandra hela tiden, med vår tystnad.

Forget it. It's Infantino-town. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!