Sebastian Mattsson
Som journalist bör man egentligen hålla sig för god för att recensera andra journalisternas nyhetsvärdering. Det urartar så lätt till en tröttsam meta-pajkastning om petitesser. Det bästa är att sköta sitt, rapportera om det som man själv tycker är viktigt och motstå den här instinkten att ta den där skärmdumpen på den där rubriken och sen försöka dra i gång det där Twitter-drevet.
Men nu ska jag göra ett undantag i SVT:s fall. Varför – jo, för att sändighetsrättigheterna till Fotbolls-EM kommer med förpliktelser. Betydande sådana. Vi andra gör så gott vi kan för att bidra med en bra och vidsynt rapportering – men vi när inga illusioner: det är fortfarande TV4 och SVT som kommer att vara svenska folkets huvudsakliga informationskanaler under det här mästerskapet. De kommer att ha ansvar för miljoner tittares intryck av vad som händer i Frankrike fram till mitten av juli.
Därför känner jag att det är okej att skriva den här texten, i vilken jag tänkte konstatera att SVT:s EM-studio stod för ett gravt tjänstefel i går kväll. Den känns extra angelägen att skriva, eftersom i går kväll innebar att man begått just det här misstaget två mästerskap i rad.
Första gången, under VM 2014, satt jag framför eftersnacket till Uruguays match mot Italien och undrade varför SVT bojkottade all bevakning av den där specifika episoden som hela världen snackade om just då: Luis Suarez bett på Giorgio Chiellini. De gick en kvart, det gick tjugo minuter – men SVT vägrade ansluta till det där snacket. De föredrog att stanna kvar i sin bubbla, tills David Fjäll försynt tog ordet från sin lite undanskymda plats i VM-studion och sa något om att: ”Det pratas en del om Twitter om att Suarez ska ha bitit någon igen”.
I går följdes slutsignalen mellan England och Ryssland av kravallstämning på läktarna. I princip alla närvarande medier gjorde samma nyhetsvärdering och rapporterade direkt om detta. De skickade ut bilderna som fanns tillgängliga, berättade det som fanns att berätta i den stunden.
Inte SVT. Det var samma totala diskrepans mellan Twitter-flödet och SVT-studion som när Suarez slog till. Det var som om André Pops, Daniel Nannskog och Johanna Frändén ingick i nåt slags licensfinansierat Truman Show där den pågående läktarskandalen var den stora hemligheten som absolut inte fick läcka ut.
Jag tog tid. Matchen var slut ungefär 22.45. 23.17 kom första omnämnandet av oroligheterna på läktarna. En halvtimme efter avslutad match. Hur många tittare hade hunnit stänga av tv:n då? Hur många gick miste om att få höra om skandalen på grund av SVT:s seghet?
Publiceringschef Patric Hamsch hävdade att SVT agerade rätt, att man ville göra ett gediget nyhetsarbete för att riskera att inte skicka ut felaktiga uppgifter. Det låter bra – på papperet. Men med denna förklaring säger Hamsch indirekt att SVT håller sig med tuffare journalistiska och medieetiska standards än BBC, Daily Telegraph, och alla andra internationellt toppklassade nyhetskanaler som rapporterade om läktarvåldet redan vid slutsignal. Vilket så klart inte stämmer. Sanningen är att SVT:s bevakning av live-idrott helt enkelt bygger på ett förlegat tänk som inte håller längre.
Den verkliga boven är public services skeva självbild. I sin rädsla för att klassas som sensationalistiska eller tabloida har SVT utvecklat ett slags beröringsskräck när det gäller vissa saker. Man vill inte råka berätta om något som inte är direkt sportsligt relevant. Det ska vara sport, sport och mer sport. Allt annat är ytligt och oseriöst.
SVT-producenterna skolas i den här filosofin och har den som livboj, även när det böljar som allra mest. De litar på sina nedärvda instinkter: veva straffsituationer i repris, få Nannskog att dissekera den engelska backlinjen, kör Eric Diers frisparksmål ur fem olika vinklar – detta är den sanna idrotten och den ska få högsta prioritet, oavsett vad som händer på läktarna, i spelargången eller utanför arenan.
När detta är avklarat, då kan man kanske ägna någon minut åt en spelare som biter någon annan, eller en kravall som råkar uppta hela Europas uppmärksamhet. Det är, och här är det min frustration som mediekonsument som talar, patetiskt. SVT blir i dessa ögonblick en parodi på sig själva – en parodi på public service. Man lever upp till nidbilden av statlig tv som förstockad, föråldrad och irrelevant. Det är inget annat än ett stort svek mot licensbetalarna.
Jag hade hoppats att SVT skulle ha idkat mer självkritik efter att ha gjort om samma misstag som de gjorde 2014. I stället har de försvarat sina arbetsmetoder med en bunt världsfrånvända rättfärdiganden som får mig att vilja dunka huvudet i en marmorvägg. Men låt oss hoppas att det där bara en pose för omvärlden. Låt oss hoppas att de egentligen inser att de har gjort bort sig och vädrar bort lite unken luft ur kontrollrummen inför resten av mästerskapet.