Sebastian Mattsson

Mattsson: Ligan blir en enda freakshow

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Cornelia Nordström

Man kan betrakta Diego Lugano som en sällsynt spektakulär värvning för Häcken BK.

Eller så kan man konstatera att vi fått se ännu ett exempel på när allsvenskan blir något av en freakshow. En femte chans för spelare som slutade försöka för länge sen.

Journalisten, som skrev för en lokaltidning i West Midlands, lät på samma gång häpen, chockad och indignerad. Trotjänaren Gareth McAuley hade återigen blivit petad till förmån för nyförvärvet Diego Lugano, den här gången i en tuff hemmamatch mot Liverpool. McAuley hade varit en av WBA-elvans mest självskrivna namn – fram tills dess att nye tränaren Pepe Mel dök upp.

– Det är så uppenbart att Mel bara går efter att Lugano är ett större namn, utbrast journalisten.

Nu är McAuley återinstitutionaliserad i West Bromwichs backlinje, medan Lugano precis har blivit inhämtad till världens 24:a bästa fotbollsliga.


Mel, min journalistkompis och andra i West Bromwich blev nämligen snabbt varse om att bakom Luganos fina renommé – etablerad efter storspel i VM 2010 – gömde sig en våldsamt opålitlig mittback. Det blev uppenbart flera gånger om – kanske som mest i Midlands-derbyt mot Aston Villa. 

WBA tog en överraskande 2-0-ledning i den matchen, innan Lugano havererade fullständigt.

Först låg han bakom Villas reduceringsmål när hans hemåtnick damp ner precis framför Andreas Weimann. Och i andra halvlek orsakade han straff när han tog ett MMA-grepp på Christian Benteke mitt framför ögonen på domare Mark Clattenburg. Villa vann till slut med 4-3 och folk började kräva att Lugano hölls lika långt borta från startelvan som Mel själv.

Det var en i negativ bemärkelse matchavgörande insats från en mittback som så uppenbarligen inte "hade det" längre. Och när hade han egentligen "haft det" senast? Han fick knappt spela i PSG under sina två år där, lyckades inte övertyga Malaga att behålla honom på permanent basis och har ett rykte i West Bromwich som får Markus Rosenberg att framstå som en lokal frälsare i jämförelse. Vad har mannen åstadkommit sedan 2010?


Som ni hör har jag svårt att bli alltför exalterad över Häckens senaste tillskott. Jag känner samma sak som jag gjorde när Malmö FF var och drog i forne vikarierande Chelsea-tränaren Avram Grant. Man gör Pepe Mels misstag upphöjt till tusen. Man går på namn, namn, namn – och inget annat. Vågar vi tro att AIK resonerade exakt likadant när man tog in Dickson Etuhu?

Vad som händer när de här underliga värvningarna görs är att man cementerar bilden av allsvenskan som ett slags freakshow där spelare som slutade försöka för fem år sedan alltid kan få en ny chans, till och med i ett lag som pretenderar på en topplacering. I ett land svultet på stjärnglans står man redo med händerna vördnadsfullt knäppta när föredettingarna släntrar in. Allsvenskan är en folkparksturné och Lugano är Nick Borgen.

Häcken, och andra som resonerar som Häcken, kan peka på att det här en lågriskvärvning, en chansning, ett långskott medvetet om att det är ett långskott. Och såna kan man väl nästan alltid köpa.

Men om det visar sig att Häcken har gjort en Mel och blivit så förblindade av Luganos sexighet att man har valt bort andra, oändligt mycket mer logiska alternativ – då har vi nått ett stadium där stjärnkåtheten på allvar kan bli en bromskloss i ligans utveckling.