Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sebastian Mattsson

Frank Lampard är dömd att misslyckas – Ole köpte tid

Solksjaer Foto: BEN EVANS/HUW EVANS/SHUTTERSTOCK / BEN EVANS/HUW EVANS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Lampard Foto: PAUL CURRIE/BPI/SHUTTERSTOCK / PAUL CURRIE/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Två ifrågasätta tränare möttes på Old Trafford.

Den ene köpte tid med en prestigeseger av Guds nåde.

Den andre spelade första tonen i vad som ser ut att bli en väldigt vacker begravningsrequiem.

När Chelsea offentliggjorde sin startelva inför matchen mot Manchester United såg banter-grabbarna på Twitter sin chans att håva in billiga poänger och härliga retweets. Tammy Abraham? Mason Mount? Vad är det för bönder – och vad gör de i ett lag som vill tillhöra topp fyra i världens tuffaste liga?

Jag blev bara glad. Chelsea har haft en av Englands bästa akademier ett tag nu, men hur bra talangfabriken än fungerat, så har förtvivlat få spelare blivit inslussade i a-laget. I och med transferförbudet har Frank Lampard känt sig tvungen att påbörja en generationsväxling lite tidigare än väntat. Abraham, 21, får chansen i stället för Olivier Giroud, Mason Mount, 18, ersätter Eden Hazard, 28.

Det är modigt, det är sympatiskt – men det kan också sluta med slakt. 

Så blev det på Old Trafford i dag.

 

Chelseas matchplan förde tankarna till hur nykomlingarna Norwich betedde sig i 1-4-förlusten borta mot Liverpool i fredags. Vi fick se ett slags ogenerad naivitet som bjöd på lika bra underhållning i båda ändarna av planen.

I anfallet var det snabba förflyttningar, snygga väggspel och två skott i ramen. I defensiven blev det slarvigt och nyvaket och komiskt. Kurt Zoumas första kvart i den här matchen var den sämsta enskilda insatsen jag har sett från en mittback på ganska länge.

Haveriet kröntes när 25-åringen fällde Marcus Rashford, som själv förvaltade straffen till 1-0.

Chelsea var i stora delar av matchen det bästa och mest konstruktiva laget – men i fotboll är slutprodukten allt.

Och i den här matchen var det United som stod för den:

Anthony Martial glider in i straffområdet lika obevakad som Black Ingvars återföreningskonsert.

2-0.

Ingen Chelsea-spelare sätter press på Paul Pogba, som skakar liv i sin insomnade passningsfot och serverar Rashford. 3-0.

4-0 sticker ut. Det var en världsklassprestation av en världsklasspelare – och då pratar jag inte om nyförvärvet Daniel James avslut, utan Pogbas uppbyggnad.

Början på slutet för Frankie Boy

Pogba går helt uppenbart på halv tank i United. I vissa sekvenser var han så där provocerande loj och omotiverad som bara han kan vara. Men som ögonblicksspelare tillhör han den yppersta eliten. Då avgör han på egen hand.

Ole Gunnar Solskjaer kommer från en tuff period. Uniteds transferfönster ses som ett fiasko, han har själv porträtterats som en man som lever på lånad tid. Men i dag förlängde han det där lånet. En 4-0-seger mot en toppfyra-konkurrent är en propaganda-seger i samma klass som vändningen mot PSG i Champions League.

För Frank Lampard betydde dagens match det exakt motsatta. Vi fick en försmak av hans Chelsea: skönspelande, spännande och hopplöst naivt. I en så utstuderat cynisk fotbollsklubb som Chelsea är man dömd att misslyckas med den filosofin. Det är svårt att se att det här var något annat än början på slutet för Frankie Boy.