Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sebastian Mattsson

En tafatt julklapp till den svikna hustrun

Foto: HUW EVANS/REX / HUW EVANS/REX REX FEATURES
Foto: ANDREAS GEBERT / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Han är en utsträckt hand från en utskälld klubbledning till ett gäng ilskna supportrar. 

Han är en ångerfull makes tafatta julklapp till den svikna hustrun. 

Han är Manchester Uniteds nye tränare, och hans jobb är enkelt sammanfattat: han ska rädda något som redan är hopplöst förlorat.

När nu Ole Gunnar Solskjaer tillsatts som ny tränare för Manchester United, så dyker direkt en två ord lång association upp i mitt huvud (och här är det läge att triggervarna United-fansen): David Moyes. 

Inte för att Solskjaer nödvändigtvis påminner om Moyes, varken som tränare eller person, utan för att bådas resa till posten som United-tränare lotsats fram av samma drivkraft: sentimentalitet. De har båda handplockats av en ledning som skenbart väljer med hjärtat i stället för hjärnan.

När Moyes fick ta över United skedde detta på grund av att United-bossarna valde att hedra sir Alex Fergusons önskan. Mannen som fört dem till 38 troféer ville ha Moyes – och då lyssnade man på honom. Ett katastrofalt beslut skulle det visa sig i efterhand, när Moyes visat upp sina begränsningar för hela fotbollsvärlden och förvandlat United från världens mest aktade idrottsförening till världens dyraste meme. 

”The baby face assassin”

Nu, perfekt synkroniserat med julen, den mest sentimentala tiden på året, verkar det som att det återigen är hjärtat som har fått bestämma på Old Trafford. Det signalerades tidigt under gårdagen. Flera brittiska journalister hade fått höra från sina United-kontakter att den tillfällige ersättaren till José Mourinho ska vara "stöpt i klubbens traditioner". 

Och det är så klart ett mer än adekvat sätt att beskriva Ole Gunnar Solskjaer, "The baby face assassin", Premier League-erans mest profilerade "super sub", mannen som gjorde ett av United-historiens mest legendariska mål när han fulländade vändningen mot Bayern München i Champions League-finalen 1999. 

Solskjaer tillsätts inte främst för att värna om laget Manchester United, utan om varumärket Manchester United. 

José Mourinho lämnar efter sig mer än en sträcka dåliga resultat och en sargad självbild. Hans tid i klubben präglades av konflikter, desillusionerade supportrar, en våldsamt ifrågasatt klubbledning – kort sagt av att varumärket Manchester United väckte fler negativa associationer än positiva. Att rätta till detta är nästan mer centralt för klubbens omedelbara framtid än att få försvaret att sitta, eller målen att trilla in. 

Därför ska Solskjaer komma in som en pust från andra, lyckligare tider. Från tiden då Manchester United var världens mest fruktade lag, då Ryan Giggs och David Beckham bombade fram på Old Trafford, patriarken Ferguson satt på bänken och tuggade sitt tuggummi, allt var sköna baljor och Dwight Yorke och "Fergie Time" och ingen hade hört talas om Marouane Fellaini. 

Rent sportsligt har United väldigt lite att förlora på att anställa Solskjaer. Ligatiteln är definitivt utom räckhåll. För att nå topp fyra krävs att minst två av Tottenham, Chelsea och Arsenal genomlider något slags monumental kollaps – vilket inte kommer att hända. Den här säsongen är redan förlorad. Det vet både ledningen och supportrarna om, så Solskjaer torde få fri lejd att kliva in, få laget att spela en mer lekfull fotboll än vad de gjorde under Mourinho, bjuda på lite oproblematisk Ferguson-nostalgi, och sen dra i maj och lämna plats för den permanente ersättaren. 

Med honom på plats får ledningen tid att intensifiera jakten på Mauricio Pochettino, mannen som ska vara Uniteds favoritkandidat till att bli Mourinhos långsiktige ersättare. Och den tiden lär behövas. Tottenhams styrelseordförande Daniel Levy är en av engelsk fotbolls mest envisa förhandlare. Han knäckte det engelska fotbollsförbundet när de ville ha Harry Redknapp som förbundskapten. Han är nog inte främmande för att upprepa bedriften med Ed Woodward. 

Solskjaer har en ojämn meritlista som tränare. Framgång i Molde, haveri i Cardiff. Men det spelar egentligen ingen roll. Han är en utsträckt hand från en utskälld klubbledning till ett gäng ilskna supportrar. Han är en ångerfull makes tafatta julklapp till den svikna hustrun. 

Han kan som bäst bli en behaglig parentes, som sämst en lättglömd olycka i en utbredd naturkatastrof.