Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sebastian Mattsson

Det skakar i Premier Leagues fundament

Arsène Wenger tackar för sig efter 22 år. Sir Alex Ferguson drabbas av en hjärnblödning.

Det vi trodde var odödligt har visat sig vara dödligt. 

Det är som att ödet har en försmak för ett slags makaber poesi. Dagen före Arsène Wengers sista hemmamatch som Arsenal-tränare nås han och alla vi andra av nyheten att sir Alex Ferguson, Manchester Uniteds starkaste starke man, har drabbats av en hjärnblödning. Bara veckor tidigare har de båda jättarna mötts på Old Trafford, när Ferguson delade ut en specialgjord pokal till Wenger inför fransmannens sista match mot United. 

Så när Wenger kliver in på Emirates stadium för sista gången får hans avsked inte stå på egna ben. Ärkerivalens kamp för livet på ett sjukhus i Salford hänger som en bitter skugga över hela tillställningen. 

Wenger och Ferguson. Den motvilliga symbiosen. Två män som tillsammans har format landskapet Premier League. Nu mullrar det under det där landskapet. Det skakar i fundamenten. 

*******

Det har gått drygt två veckor sedan Wenger meddelade att den pågående säsongen blir hans sista i klubben. Matchen som jag och alla andra är här för att se, mot Sean Dyches svårpenetrerade Burnley, är den sista hemmamatchen i hans Arsenal-karriär. 

Jag cirkulerar ett tag utanför Emirates, i en infernalisk hetta som alla utom jag verkar njuta kopiöst mycket av, för att pejla in stämningen bland supportrarna. En avlång reklamskylt med texten ”Merci Arsène” hänger vid trappan upp mot den norra ingången. Bara när jag står där ser jag ett femtiotal människor posera under den medan deras vänner tar bilder. 

Jag slås av en fråga: vilken är egentligen den dominerande känslan bland supportrarna? Är det sorg över att en era tar sitt sista andetag – eller lättnad för att klubben nu kommer att kunna cykla fritt, fri från sina wengerska stödhjul? Jag uppfattar det som att sorgen har ett övertag, men det är kanske min egen vemodiga läggning som talar. 

Några timmar senare, får jag se ”Merci Arsène”-budskapet igen – tiotusentals gånger om. Det står på t-tröjorna som klubben på förhand lagt på publikens stolar. 

Inför avspark får Wenger en ”Guard of Honour”, där både Arsenal- och Burnley-spelarna radat upp sig i led för att välkomna mannen för dagen med en applådskara. Publiken fyller såklart i, och för att vara en man som gärna lyfter fram kollektivet framför individen, så verkar Wenger njuta ganska mycket av uppmärksamheten. Dessförinnan har arenaspeakern skickat en hälsning till sir Alex efter att först ha hyllat Wenger: ”From one boss to another”. 

**********

I slutet på 90-talet var det dikotomin mellan Arsène Wenger och sir Alex som definierade hela ligan. Wenger är den kalle analytikern, Ferguson den temperamentsfulle känslomänniskan. Wenger är fotbollsideologen och idealisten, Ferguson den skoningslöse pragmatikern. Wenger har fått kritik från forna spelare för att ha varit för snäll – David Beckham har fortfarande kvar ett ärr ovanför vänstra ögat från skon som Ferguson sparkade upp i ansiktet på honom under en meningsskiljaktighet i Uniteds omklädningsrum.  

Nu ska jag inte vara lika makaber som ödet – Ferguson lever och får förhoppningsvis göra det i många år framöver – men det känns onekligen som vi den här helgen blivit varse om att något väldigt fundamentalt för fotbollen som jag och många andra har vuxit upp med är på väg att försvinna bort. Det vi trodde var odödligt visar otäcka tecken på att vara ganska så dödligt. 

Det i sig är ju inget märkvärdigt. Ingenting står över tidens gång – inte ens något så verklighetsfrånvänt som den moderna fotbollen. Men insikten om alltings förgänglighet är en växtvärk som man aldrig vänjer sig vid. 

Bruce Springsteen har sagt att rockmusikens viktigaste funktion är som en manifestation av nuet. När du hör introt till din favoritlåt ljuda ut i en fullpackad konsertsal upphör den linjära tiden att existera – just då är du bara medveten om ett enda stort och bullrigt NU. Samma sak är det med fotbollen. När ditt lag gör mål (eller släpper in ett) så kliver du in i ett tillstånd helt utan ett förflutet eller en framtid. Allt som finns är NU. 

Men det tillståndet varar bara i några sekunder. När spelarna firat klart och joggar tillbaka till mittlinjen glider du tillbaka in i den kompromisslösa förgänglighetens grepp igen. 

*********

Men detta är absolut ingenting som någon bryr sig om på Emirates stadium när domaren Andre Marriner blåser av matchen. Hemmalaget har spelat en hysterisk gladfotboll och förnedrat Burnley med 5-0. De har stått för någonting som Wengers allra bästa Arsenal -generationer hade varit stolta över. 

Men så kom det igen, oundvikligen: vemodet. Det kom i sin mest bitterljuva form när Wenger själv fick greppa mikrofonen och tilltala sina supportrar för sista gången.

– Jag vill avsluta med att säga en sista sak, något väldigt enkelt. Jag kommer att sakna er. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!