Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sebastian Mattsson

Det är så dumt att man inte blir förvånad längre

Unai Emery. Foto: ANDY RAIN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Silly season är högsäsong för dumma, drastiska beslut.

Ändå kan jag inte låta bli att häpna över storklubbarna i England tänker ibland. 

Att vara faktisk beslutsfattare är svårt, att sitta vid sidan av och recensera besluten som fattas är betydligt lättare. Att sköta en fotbollsklubb är mer komplext än spelet Football Manager vill antyda.

Men vi kan inte bortse från basala fakta: en dum idé är en dum idé. Det spelar ingen roll hur många kommittéer med välutbildade och välbetalda medarbetare som den har idisslats genom på förhand. 

Vill ni ha exempel på en dum idé? Ja, ta Arsenal till exempel. Hyfsat pålitliga uppgifter från Spanien gör gällande att de kommer att köpa Lucas Vazquez för nästan 350 miljoner kronor.

Unai Emery vill alltså plocka in en kantspelare, som visserligen jobbar hårt och uppoffrande, men som också har en tendens att vara ganska ineffektiv i sista tredjedelen. Alltså exakt den typen av kantspelare som Arsenal haft ett överflöd av de senaste åren: Henrik Mkhitaryan, Alex Iwobi, Danny Welbeck, Theo Walcott, Joel Campbell, Alex Oxlaide-Chamberlain – för att nämna några. Och de där 350 miljonerna gör på egen hand slut på Arsenals sommarbudget, som enligt samstämmiga uppgifter i England ligger på max 400 miljoner kronor. 

I Chelsea har man tvingats hantera både transferförbud och en tränare som drar hem till Italien. Inget drömscenario för en klubbledning direkt, och jag har full förståelse för att jakten på Maurizio Sarris ersättare varit tuff. 

Men Frank Lampard? Mannen har haft ett enda tränaruppdrag i hela sitt liv. Han tog över Derby efter säsongen 2017/2018, då de slutade sexa i Championship, och ledde dem till en... sjätteplats. 

Manchester United har fastnat

Lampard kan så klart vara en framtida stortränare, man ska inte raljera i onödan. Men föreställ er att en annan 41-åring, utan den naturliga kopplingen till Chelsea, skulle ha gjort ett exakt lika bra jobb i Derby – skulle han då vara aktuell för ett tränarjobb på Stamford Bridge? Självklart inte. 

Och att ”han kan klubben” räcker inte som säljargument. Vad kunde Pep Guardiola om Manchester City innan han kom dit? Troligen väldigt, väldigt lite.

Vad kan Uniteds starke man Ed Woodward om att köpa rätt spelare?

Bevisligen väldigt, väldigt lite. Nu har Ole Gunnar Solskjaer och Mike Phelan tvingat honom att skrota sin tröjförsäljningsinriktade ”Galacticos”-strategi och satsa på ungt och utvecklingsbart i stället – vilket är helt rätt.

Samtidigt har United fastnat i en pinsam evighetsförhandling om Harry Maguire. Leicester vill ha 800 miljoner kronor för mittbacken – och det verkar som att Woodward är villig att böja sig. Det är ett femgetingspris på en tregetingsspelare.

Det är visserligen ofashionabelt att klaga på höga transferbelopp, men även nu, sommaren 2019, ska du få en världsklassförsvarare om du spenderar 800 miljoner. Och det är inte Maguire.

United är på väg att göra en investering vars storlek dikteras av deras behov av en mittback – inte av kvaliteten på spelaren som ska köpas. Det finns en skillnad mellan att köpa en 800-miljonersback och att köpa en back för 800 miljoner. 

Men jag är inte förvånad. Det är ju silly season. Det hela är så dumt att jag inte blir förvånad längre. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!