Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sebastian Mattsson

De som firar allra mest är inte United-fansen

Foto: MATT DUNHAM / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: TIM IRELAND / AP TT NYHETSBYRÅN

Att Ole Gunnar Solskjaer får permanent jobb i Manchester United är årets mest väntade besked. Kanske det mest logiska också. 

Han är trots allt mannen som fick Paul Pogba att börja le – och världen att sluta hånskratta. 

För att vara fullständigt transparent: Jag skrev samma krönika som alla andra när Ole Gunnar Solskjaer fick ta över Manchester United efter José Mourinhos mardrömsresa rakt in i medelmåttigheten. 

Jag skrev att det var en genomskinlig gest för att blidka de med rätta uppgivna och arga United-supportrarna. ”En ångerfull makes tafatta julklapp till den svikna hustrun” – så formulerade jag mig. 

Kontentan var att det var sentimentala, och inte sportsliga, skäl som fick United att göra just den rekryteringen. Solskjaer hade visserligen varit en framgångsrik tränare i Molde, men i England var tankarna om hans ledaregenskaper rätt låga efter en helvetessejour i Cardiff som slutade i nedflyttning, avgångsvederlag och ett mindre uppror från fansen. Alltså allt som hans tid i United inte bjudit på. 

 

 

Av Solskjaers 19 matcher vid rodret har han vunnit fjorton, spelat två oavgjorda och förlorat tre. Hade ligan startat om i och med Solskjaers inträde hade United varit uppe i toppen och gjort upp med Liverpool och Manchester City om titeln. Under Solskjaer har hackkycklingar som Victor Nilsson Lindelöf och Paul Pogba plötsligt klivit fram, kastat av sig fotvikterna som Mourinho verkade ha satt på dem, och nu tillhör båda toppskiktet i ligan på sina respektive positioner. Det är utveckling man kan ta på. 

Champions League-bragden mot PSG är inte den framgång som bäst representerar Solskjaers triumf i klubben, även om det är den som har stulit alla rubriker. Den tillskriver man hellre PSG:s brist på effektivitet än Uniteds superform. Men den tjänade sitt syfte som propagandaseger. Som Solskjaers absoluta tyngsta argument att lägga fram till Ed Woodward och resten av styrelsen: ”Jag kan göra oss stora i Europa igen. Jag kan få hela världen att börja prata positivt om vår klubb, efter alla dessa år av David Moyes-memes. Jag ska se till att folk slutar skratta åt United”. 

 

 

Och på den punkten har han sannerligen levererat: ingen skrattar åt United längre. Och de allra flesta tycker att det är fullt logiskt att Solskjaer får det här treårskontraktet.

Jag är inte riktigt lika blint övertygad. Jag tycker fortfarande att United borde försöka knacka på Daniel Levys dörr och få honom att släppa Mauricio Pochettino i utbyte mot en nätt kompensation. De som firar den här nyheten allra mest är nog inte United-fansen utan Tottenham-klacken. Nu får de behålla sin mästerarkitekt i minst ett år till och fortsätta att leverera högt över sina ekonomiska förutsättningar. 

Men det Solskjaer visat bortom all önskvärd tydlighet är att han är mer än en stämningshöjare. Han är mer än en Tim Sherwood plus. Hans viktigaste bidrag till United går bortom att han har satt ett leende på Pogbas läppar. 

För det är uppenbart att Solskjaer har lyckats övertyga United-ledningen att testa en ny strukturell inriktning framöver. Han har meddelat att han vill bort från Woodward-filosofin som går ut på att slänga pengar på affischnamn och tröjsäljare som Angel di Maria och Radamel Falcao och sen hoppas på att det fotbollsmässiga bara löser sig.

Ed Woodward, vd i Manchester United, på Old Traffords läktare. Foto: PETER POWELL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Solskjaer vill i stället återskapa modellen som var religion i United när han kom till klubben. Class of '92-modellen, den där de unga akademitalangerna tidigt plockades upp i a-laget och förväntades utgöra stomme för klubbens framtida titelutmanare. Det kan alltså bli en förhållandevis lugn sommar att vänta för United – och detta helt enligt Solskjaers planer.

Som världsfotbollens allra mest ikoniske supersub är Solskjaer van vid att göra bra ifrån sig när han byts in i sista minuten. Att ta vid där någon misslyckats och vända depp till totaljubel. 

Nästa säsong gäller helt andra förutsättningar. Då kommer han att få chansen från start.