Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Sanny Lindström

Sanny Lindström: Jag blir bara ledsen

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Det finns få saker som engagerar som barn och ungdomsidrott. Speciellt när det kommer till orättvisor.

Idrott ska ske på barnens villkor och när någon blir åsidosatt eller illa behandlad väcker det känslor.

Av den anledningen blev jag väldigt engagerad och upprörd när jag läste debattartikeln om Viggbyholms IK, trots att jag är fullt medveten om att denna problematik finns överallt i vårt avlånga land.

Ämnet ligger mig varmt om hjärtat eftersom jag själv suttit på bänken. Många gånger i ung ålder. Jag vet hur det känns att som 13-åring inte få spela och har till och med suttit och grinat under genomgångar i min besvikelse att ännu en gång blivit petad. Det berodde till stor del på att tränarens engagemang och driv att vinna var större än individernas utveckling. Redan vid 13 års ålder var vi sju, åtta stycken som tvingades sitta på bänken i viktiga matcher för att tränaren ville spela de tio bästa spelarna mer. Flertalet av de som satt på bänken gav senare upp och slutade.

Hockeyn är inte unik

I en ålder när idrotten kan vara tryggheten, glädjen och gemenskapen hos många tjejer och killar är vuxna snabba med att sätta deras egna strukturer i barn- och ungdomsidrott.

Hockeyn är inte på något sätt unik. Detsamma gäller om det så handlar om innebandy eller fotboll, i en storstad likväl som en småstad på landet.

Jag har varit runt i Värmland och föreläst i ämnet för föräldrar i olika idrotter (en övervägande del har varit hockeyföräldrar).

Hetsen och stressen att snabbt nå en tidig framgång är anmärkningsvärd. En del blir förvånade när jag berättar om min resa och hur jag var bänkad och på gränsen till petad när jag var 16 år. Eller hur jag vid samma ålder ansågs för dålig för att vara forward och istället för att återigen bli bänkad av tränaren fick jag spela back ett par byten. Det var nog ett av de bästa besluten som tagits till förmån för min hockeykarriär.

Blir bara ledsen

När jag läser om Viggbyholm och hur de, enligt debattartikeln, behandlar en tolvårig pojke blir jag bara ledsen. För hockeyn, för idrotten och för den drabbade.

Det jag mest reagerade på var:

När vi match efter match noterade att det var samma tio pojkar som blivit kallade kunde vi konstatera att vår son och många med honom inte kommer få spela i sitt lag.

Varför bara kalla tio stycken? Varför inte kalla 15? Rulla på fler spelare. Få delaktighet, utveckling och nå gemensam framgång. Det är väl vad barn- och ungdomsidrott handlar om?

I en tid när idrotten kan göra skillnad för barn och ungdomar, till exempel att minska utanförskap, får hetsen och drivkraften att vinna i tidig ålder aldrig slå ut individens utveckling.

Som alltid vid den här typen av historier bör man respektera och lyssna på båda sidors åsikter. Viggbyholm svarade på sin hemsida och gav sin syn på saken:

Klubben skriver bland annat:

"Avslutningsvis vill vi påpeka att en stor majoritet av de aktiviteter som hockeylag har tillsammans inte alls är knutna till matchspel, utan till träningar, teoripass och andra lagaktiviteter och här finns ju förstås U13-laget kvar. Vi är övertygade om att det är vid dessa aktiviteter som lagkänslan och kamratskap byggs upp."

Jag håller med om ovanstående men resonemanget raseras lika snabbt när det selekteras och gallras bort bra mot mindre bra och vilka som ska få spela matcherna. Tro mig. Jag vet själv känslan av att ha varit på båda sidorna.

Svaren varierar

När jag varit runt i Värmland och föreläst tillsammans med SISU avslutar jag alltid med en fråga till föräldrarna: vad tycker de är klubbens huvudsyfte i utbildningen av deras söner eller döttrar?

Svaren varierar. Allt från att fostra elitspelare till att ha roligt.

Jag tycker det är glasklart. En klubbs största ansvar är att utbilda och ge barn och ungdomar rätt värderingar, lära barnen att respektera varandra och att kunna arbeta i grupp. Så till den grad att de kan känna tillhörighet och glädje att de en vacker dag väljer att sätta sina egna barn i klubben eller jobba ideellt i föreningen. Om det på vägen utbildas en blivande A-lagspelare, SHL eller NHL spelare har faktiskt mindre betydelse.

Till sist:

Som förälder har man ett eget ansvar att efterfråga föreningens policy gällande toppning och gallring. De flesta klubbar har arbetat fram sådana, där det exempelvis finns en riktlinje för vilken ålder man får börja "toppa" laget.

Har man som förälder tagit del av policyn är det ens eget ansvar att ta ställning till huruvida detta passar deras inställning till barn- och ungdomsidrott.

Men med det sagt tycker jag inte att det finns plats och utrymme att gallra bort ungdomar i en så tidig ålder som tolv år, när hockeyn arbetar hårt med att rekrytera fler spelare.