Petter Landén
Låt oss inleda med att konstatera följande: det är inte tråkigt i alla fall.
Antonio Contes tid i Tottenham är över och den sista droppen blev den Cristiano Ronaldo-intervju-med-Piers-Morgan-flörtande presskonferensen efter 3-3 mot Southampton där Conte gick till fullskalig attack mot Tottenham och den förlorarmentalitet som finns i klubben.
”Här är det alltid likadant – det spelar ingen roll vem som är tränare. Om de vill kan Tottenham fortsätta så här, de kan byta tränare men situationen kommer inte att ändras. Tro mig. Det är här Tottenhams historia. 20 år utan att vinna någonting – varför?”
Det var själva kontentan i en drygt tio minuter lång – i brist på bättre ord – föreställning från den italienske tränaren där även spelarna fick enormt mycket kritik. Budskapet var inte svårtolkat, han hade fått nog.
Då gör Antonio Conte det som Antonio Conte gör. Som en hungrig tvååring som inte fått sova middag skriker han ut sin ilska och vägrar ta ansvar för situationen han befinner sig i.
Det är inte han som vägrat äta, det är hans föräldrar som inte matat honom.
Det är kulturen i klubben. Det är ordföranden Daniel Levy. Det är Oliver Skipp. Det är deras fel.
***
Ryan Mason ser ut att få leda klubben säsongen ut. Han vet vad som väntar, eftersom det är andra gången på mindre än två år han tar över efter en karismatisk galning i Tottenham.
Däremot känns klubben väldigt annorlunda jämfört med hur det såg ut när José Mourinho lämnade för drygt två år sedan.
Harry Kane fyller 30 i sommar och kopplas ständigt ihop med andra klubbar, Son Heung-Min har gjort sin sämsta säsong på åtta år och klubbchefen Fabio Paratici riskerar att hamna i fängelse för sin inblandning i den ekonomiska härva som skakar om Juventus i detta nu.
Men sagan om Conte och Tottenham är en historia helt utan syndabockar
Alla visste att det skulle sluta precis så här.
Dels visste Antonio Conte i allra högsta grad vad det var för klubb han kom till. Tottenhams senaste titel var Ligacupen 2008 när Paul Robinson, Pascal Chimbonda, Jermaine Jenas och Robbie Keane var några av startspelarna i finalen.
Den senaste ligasegern kom 1961, den senaste europatiteln 1984 och klubben är, till skillnad från konkurrenter som Manchester City och Chelsea, utan en till synes ändlös pengasäck att bygga ett lag av.
Så även om Conte i någon mån har rätt när han säger att ”det alltid är likadant” i Tottenham så kan han knappast klaga över det. Han visste vilken klubb han kom till.
***
Å andra sidan man kan se på saken från Tottenhams håll – de visste också att det skulle sluta så här.
Conte lämnade Juventus – trots tre raka ligatitlar – på grund av bristande investering under sommarens transferfönster. Efter att han vunnit titeln med Inter så hamnade han i en dispyt med klubbledningen gällande den ekonomiska satsningen framåt. Hans avsked från Chelsea? Jag tror ni fattar.
Det visste givetvis Tottenham om när de anställde honom och någonstans innerst inne visste de att det skulle sluta precis så här.
Samtidigt var det en kalkylerad risk från båda sidor.
Tottenham ville kapitalisera på den (eventuellt) sista tiden med stjärnor som Harry Kane, Son Heung-Min och Hugo Lloris och är det något Conte är känd för är det att snabbt få resultat och vinna titlar. För Conte gällde det att snabbt komma tillbaka efter avskedet från Inter och – Spurs moderna titelhistorik till trots – så är det den typ av högkalibrigt jobb som Conte söker och en titel där, oavsett om det hade varit ligacup eller liga, hade gjort honom till en modern ikon i klubben.
De båda spände bågen, tog en chans – och det slutade i kaos.
Men det visste vi sedan tidigare. För när Antonio Conte lämnar en middagsbjudning erbjuder han sig inte att ta med sig soporna på vägen ut.
Han tänder en molotovcocktail, kastar och drar.