Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Var idrotts-Sveriges sista stora krigare

Foto: ROGER TILLBERG / IBL
Foto: / IBL

"Idrottsgalan" i morgon och jag tänker på Håkan ”Carla” Carlqvist.

Han som levde sitt liv för idrotten, för att vinna och aldrig ge upp.

Han som var den starkaste av alla symboler för idrottens bultande hjärta.

Nu finns han inte längre med oss men jag hoppas att Carlas minne tydligt får närvara i Globen.

Jag var ny på Kvällspostens sportredaktion i början på 80-talet och motorsporten hade en annan kraft i Sverige på den tiden.

Vi var en sydsvensk lokaltidning men det var ganska givet att vi, exempelvis, hade utsända på Formel 1-lopp över hela Europa.

Och på Håkan Carlqvist.

Sportredaktionens staccato-målande reporter (influerad av Expressens Stig Bodin), Lennart Jarevik, reste med "Carla" på alla VM-deltävlingar, det kändes som att alla gick i belgiska byhålor.

Vi gjorde sida upp och sida ned på den svenske motocrosshjälten, som var likt en gudagåva för en kvällstidning; citat- och rubrikmaskin, ständigt bildmässig framför den där servicebilen, antingen med öl i handen, en bar överkropp, ett gips på en kroppsdel eller så hängde han upp-och-ned i en specialställning för att sträcka ut sargade ryggdiskar.

 

Jag minns än i dag hur vi alla försökte följa tv-sändningarna (eller sammandragen) där Jan Svanlund gjorde sitt yttersta för att förklara att ”DÄR är Håkan, där i blått, trea i loppet” eftersom du sällan hann se så mycket i antingen moln av grusdamm eller gyttja som gjorde förarna oigenkännliga.

Folk älskade nödvändigtvis inte motocross, men de älskade ”Carla”.

På så vis var han lite som Magdalena Forsberg en gång var för skidskyttet i Sverige.

Bägge blev folkkära idrottshjältar i en sport som vi kanske inte riktigt hade hundra koll på och det var inte så att det var motocrossen som gjorde Håkan Carlqvist.

Det var Håkan Carlqvist som gjorde motocrossen.

Sveriges Television visade vanligtvis inga VM-deltävlingar, inte förrän Håkan var en presumtiv världsmästarkandidat.

Och hade det var någon annan än just ”Carla” Carlqvist så är jag inte helt säker på att Svt hamrat på den stora public service-trumman.

För "Carla" var "Carla" och inte som vem som helst.

Han ville vinna till varje pris.

Och han levde för sin sport, från början till slut.

Folk såg sånt. Folk älskade det.

Ska du bli riktigt folkkär över alla gränser måste du vara genuin från grunden.

 

Vi lärde oss väldigt tydligt att motocross inte är någon lek för kroppen.

Sannolikt den fysiskt mest ansträngande av alla sporter och de vet alla som en gång testat att köra cross på en bana.

Förutom den omfattande körtekniska förmågan som du måste besitta så lämnar du ut hela din kropp som en levande stötdämpare, hopp efter hopp, varv efter varv, lopp efter lopp.

Det tar ut sin rätt till slut.

Och när du faller (för det gör du) har du alltid någon kroppsdel som kommer i kläm någonstans under en cykel eller tre.

Jag kan inte minnas att "Carla" körde något VM-lopp utan att något i kroppen var brutet.

Eller kom att brytas.

En säsong körde han med en arm i gips.

Men det fanns sällan läge att känna efter.

Han älskade att köra och han gav alltid allt för sporten.

1979 blev han VM-etta i 250 cc och det öppnade upp ögonen för svenska folket.

När han blev världsmästare 1983 var han ”Carla” med allt och alla över hela landet och Bragdguldet var givet, såväl till prestation som till prisets statuter.

 

Få, om ens någon, var en starkare symbol för vad idrott i grunden handlar om, än Håkan ”Carla” Carlqvist.

I bemärkelsen att han gav sitt liv, sin själ och hela sin sargade kropp till idrotten.

Jag hörde aldrig ”Carla” prata om pengar och det fanns heller inga osannolika slantar att köra in.

Ibland tror jag att han bodde i den där servicebilen för att dra ned på kostnaderna.

Det var kärleken till sporten först och främst. Och att vinna, givetvis.

Det gjorde ont, men det fick det vara värt. 

Någonstans var Håkan ”Carla” Carlqvist var idrotts-Sveriges sista stora krigare. 

En hjälte som stred för sin sport, ständigt sårad i strid, för evigt värd att minnas.

 

SVÅRA LISTAN

1) 51-åringen

Kazuyoshi Miura började spela fotboll när Ronald Reagan var president och Liverpool vann den engelska ligan.

Som alla förstår, det var ett tag sen.

Och nu har King Kazu tecknat ännu ett proffsår med japanska ligatvåan Yokohama, där han gjorde tolv matcher och ett sjukt snyggt mål förra året.

Det blir hans 33:e år som professionell fotbollsspelare.

Det känns bra på alla sätt, inte minst för oss födda på 60-talet: än finns det hopp.

 

2) William Karlsson

Vilde Bill i Vegas; skönaste svensken i NHL just nu.

 

3) OS

Vi är snart där!

 

4) Erik Hamrén

Ingenting sägs ha passat, även om jag tror att det funnits väldigt lite bra att välja på när Hamréns förbundskaptenstid drog det sämsta ur honom, han är en klart meriterad klubblagstränare i grunden.

Nu sägs det att han blir general manager i sydafrikanska Mamelodi Sundowns.

För Erik Hamréns skull får vi hoppas att Sundowns ”wins the whole shit”.

 

5) Handbolls-EM

Trots den där mardrömsstarten mot Island – den sämsta landskamp jag sett Sverige spela i ett mästerskap och jag har sett en del – så gillar jag ju handbollen.

Det KAN gå. Som alltid i handboll.

 

6) Chippens plånbok

Han flashade den ganska väl när han, Granen, Allbäck och Richt fanns på plats för att se Sverige-Danmark i Abu Dhabi.

En hästhandlare hade varit avundsjuk på den.

Det krävs rejäla grejer för att få plats med väl tilltagna bonusar efter några i shejkvärlden. 

 

7) Anna Holmlund

Det är svårt att släppa hennes gripande kamp.

 

8) Alex Schulmans krönika

Den om junior-VM.

Ja, den var i all sin schulmanska anda provokativ och han vet förstås alltid vilka vedklabbar han ska slänga in i eldstaden för att få till en bra låga i brasan.

Det går att tycka mycket om den.

Men när hockeyvännernas absoluta vrede dämpats så kan jag tycka att Alex åtminstone har en poäng här.

För de tonåringar som spelar JVM är det förstås det största som finns där och då. Men det är det också för de som spelar en final i Gothia Cup eller blir tvåa i ett junior-VM i pingis.

Ingen kan eller ska ta förta deras känsla. Av glädje. Eller ilska över en förlust.

Men vi andra? Vi lite vuxnare. Inte minst representanter för media.

Vi måste kunna hålla kylan och distansen. Vi måste lära barnen att vinna. Och att förlora.

Vi kan också tycka att JVM i hockey eller U21-EM i fotboll är stort och intressant hos väldigt många.

Men vi måste också kunna se att det är vad det är, att det är åldersbegränsad idrott och att det finns en större viktigare värld bortom det,

 

9) Dan Hylander

Snart kommer ett helt nytt album. Med Raj Montana Band.

Som sagts: än finns det hopp

 

10) Next Stop

Jag har Pyeongchang i sikte nu, snart är det avresa med Discoveryplanet.

Men jag hinner en sväng till en skofabrik i Venedig innan dess.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!