Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Vad fan hände – hur gick det till?

Phil Taylor. Foto: STEVEN PASTON / AP TT NYHETSBYRÅN
Phil Taylor. Foto: STEVEN PASTON / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag är helt såld på dart-VM.

Dramatiken, stjärnorna, skickligheten, den skorrande speakern och publiken: PUBLIKEN!

En dag måste jag dit och uppleva allting på plats, det har jag redan bestämt.

Jag låg på ett hotellrum i Hamburg i mitten på december, under en mellandag i handbolls-VM, zappade lite slött mellan sönderdubbade tyska tv-kanaler och fastnade i en ”darttävling”.

Det gick inte att släppa.

Jag sög i mig varenda sekund av tävlingarna som jag förstod var ett VM och som jag trodde skulle avslutas med finaler samma helg.

Drygt två veckor senare håller det fortfarande på, finalen är på Nyårsdagen och när jag skriver detta så har jag via mitt eget Twitter-konto redan förmedlat:

”Åttondelsfinalen Phil ”The Power” Taylor vs Gary Anderson i dart-VM får inte missas!”

Jag är fast.

Hur gick det till? Vad fan hände?

 En overklig show

Den trodde man ju aldrig skulle komma, att jag skulle bli smått beroende av en darttävling – men nu är inte detta VM som vilken pilkastningstävling som helst.

Det är en overklig föreställning i symbios med en sanslös publik som jag har svårt att se att idrottsvärlden kan matcha i något annat sammanhang.

Benämningen ”idrottsfest” har aldrig varit så mitt-i-prick som det jag sett från Alexandra Palace i London.

Det är en sak att sportens stjärnor, som nästan uteslutande är från de brittiska öarna eller Holland, är vansinnigt skickliga och i högt tempo under krävande press med yttersta precision drar i väg sina tre pilar i den pyttelilla ytan som ger maximala 180 poäng.

De lirare vi ser från VM är, trots allt, de allra bästa i världen och som överallt i idrottens värld så är världseliten alltid fascinerande skickliga.

Däremot: publiken!

Jag utgår från att vem som helst föreställer sig en dartpublik vid några tappra få runt en bardisk med en ölsejdel i handen.

Men Alexandra Palace är smockfullt av tusentals lyckligt hängivet högljudda fans.

De allra flesta är dessutom utklädda i de mest påkostade kreationer, som en maskerad i megaformat.

När den allt rossligare speakern vråkar ”onehuuuuundredandeiiiiiighty!” eller när spelarna äntrar scenen exploderar publiken i ren glädje; jubel, gester och dans.

Jag har svårt att se att det finns en enda i publiken som är spiknykter under de långa tävlingsdagarna, det finns gott om tid för rätt många beställningar och stor del av publiken sitter vid dukade bord.

Men jag ser bara glädje.

Jag ser bara en enda jättelik publikfest.

Hur mycket av själva tävlingarna som publiken ser är däremot tveksamt, men så snart det kommer till avgörande moment tystnar alla och du kan höra spelarnas andning när de siktar in en pil som kan vara helt avgörande i VM-jakten på förstapriset om 4,7 miljoner kronor.

 Är som boxning

Jag är totalt fast och letar fram en tysk dokumentär om dartsportens Wayne Gretzky, den Stokefödda Phil ”The Power” Taylor som vunnit 14 VM-titlar.

Jag läser om den nya superstjärnan, den rakade holländska retstickan Michael van Gerwen.

Jag googlar fram svenske Peter Sajwanis högst sensationella seger över världsettan (i en annan organisation), James Wilson, i VM för två år sen,

Jag får veta att Vicky Pruim blev Sveriges första världsmästare på damsidan i år.

Och jag ringer slutligen upp Sajwani, som är regerande svensk mästare och rankad etta i landet, för att få veta lite mer.

Det visar sig att dartsporten brottas med proffsboxningens organisationsbekymmer där de två stora, PDC (Professional Dart Corporation) och BDO (British Dart Organisation), lever i en ständigt konflikt.

Men just detta VM, organiserat av PDC, är crème de la crème med de allra bästa i världen, dit ingen svensk kvalade in i år.

Jag vill också veta varför publiken stökar ut sig i olika kreationer, men Peter Sajwani har inget svar på det.

Det är bara så det är. Är det fest så är det fest, typ.

Du behöver inte var Einstein för att inse att dartsporten brottas med bilden av att vara en pubsport, där öldrickande är en del av någon sorts sällskapsspel.

VM-stjärnornas kroppshyddor tar inte direkt död på den myten, ingen av de allra bästa vill gärna stoppa in matchtröjan i byxorna, om vi säger så.

Jag tror inte att någon med glädje ger sig ut i löparspåret.

Å andra sidan kräver sporten inte riktigt det, det fysiska utförandet ligger i tekniken. Och det mentala spelet.

Alla sporter har sin charm. På sitt sätt.

Så länge det kräver någon form av fysisk utmaning (allt från uthållighet till precision) så ser jag det som sport, till skillnad från exempelvis schack som ”endast” ställer krav på framstående hjärnverksamhet.

Det räcker att du ser tio minuter dart-VM för att du ska inse att det här handlar om idrottsmänniskor av yppersta världsklass.

För att inte tala om publiken.

 Jag inleder 2018 med VM-finalen

Jag är väldigt glad över att jag upptäckt en ny sport, som tv-underhållning kan jag med all min erfarenhet lätt påstå att det är överlägset väldigt mycket.

Så 2018 inleder jag med att sitta bänkad framför VM-finalen i dart.

Det är en något oförutsedd – men utmärkt - start på ett idrottsår som har alla förutsättningar att bli väldigt minnesvärt.

SVÅRA LISTAN

Junior-VM

Ett ungdoms-VM är ett ungdomsmästerskap är ett junior-VM, det är ju som det är med det och den debatten tog jag för några år sen på den här platsen.

Men det är god underhållning och numera hör det till det traditionella jul- och nyårsfirandet.

 

Estelle Alphand

Hoppas, hoppas hon får hänga med till OS.

Främst för att hon fortsätter komma allt närmare de allra bästa i backen.

Men också för att det finns en bakgrund och en historia som fascinerar.

 

2018

Ett idrottsår att se fram emot.

Vinter-OS lurar runt hörnet och i sommar ser vi Sverige, högst sensationellt, i fotbolls-VM.

Bland mycket annat.

 

Richard Magyar

All heder år fotbollsproffset som tog klivet fram och pratade om det som så få väljer att prata om: den sociala ohälsan inom idrotten.

 

Pådden #242

Jag och Olsson har spelat in podcasten PÅDDEN under tvåhundrafyrtiotvåveckor i rad, vilket vi kan vara smått stolta över.

Och när det var dags för 242 så var det förstås ganska givet med Patrik Sjöberg som en av våra gäster.

Vi pratade om Zlatan, Oldsberg, doping och nya svenska ord.

Som alltid i PÅDDEN, allt mellan himmel och jord.

 

Virgil van Dijk

En holländsk försvarsspelare på 26 år som inte direkt känns som en ny Maldini, Beckenbauer eller Passarella men som alltså nu är världens dyraste försvarsspelare.

Det säger mer om hur fotbollens ekonomi ständigt skjuter i höjden och är oändlig, än det säger om van Dijk.

 

Hockeyfrillan

Just när man trodde att den var utrotad så dyker Axel Jonsson Fjällby upp i TV-rutan.

 

Lasse Granqvist/Niklas Wikegård

Där har vi ett TV-samarbete som det sprakar om, allt från timing och bollkänsla till kunnande och teknik.

 

OS-ansökan

Sverige funderar nu alltså på att söka vinter-OS för 157:e gången och den här gången tillsammans med – Lettland.

Nu finns det förstås väldigt starka gamla band mellan Sverige och Baltikum.

Men ändå.

Vad är nästa steg?

Söka sommar-OS med Portugal?

 

 

Next Stop

En vecka i Dubai får det bli när jag laddar för nästa stora resa, den som går till Pyeongchang i början på februari.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!