Patrick Ekwall

Patrick Ekwall: Jag gläds åt en ful ankunge

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Marcus Ericsson

Allsvenskan; som en fotbollens Håkan Dahlby, sommaren 2012.

Utskrattade, hånade och utskällda men ändå ett enda FUCK YOU! till alla tvivlare, mobbare och haters.

Det är ju vad det är - det har inte vunnits något Champions League, vi är inte ens där - men jag gläds alltid åt en ful ankunge som jag håller lite kär.

Sweden vs Europa 8-1 i veckan, AIK krossade Lech Poznan på Råsunda, lilla Kalmar slog Young Boys, rikemansbarnet från Schweiz och Elfsborg skaffade bra utgångsläge efter 1-1 borta mot danska Horsens.

Och regerande svenska mästarna, Helsingborgs IF, åkte till Wroclaw och mosade Slask som om vore det den mest naturliga sak i världen.

3-0!


Du kan tycka vad du vill om Slask Wroclaw men en hel del lag i den polska ligan har ekonomiska resurser skyhöga de i allsvenskan. Och oavsett vilket, 3-0 på bortaplan ute i Europa är 3-0 på bortaplan ute i Europa är ingenting du skojar bort, knappt ens om du möter ängagängen från öar eller små kungadömen.

Jag tycker att 3-0 mot Slask Wroclaw är ett vackert styrkebesked: Inte bara av HIF, för jag ser det gärna i ett vidare perspektiv: av hånade allsvenskan.

Jag tyckte likadant om Malmö FF:s totala resultat mot Glasgow Rangers förra året och det kändes redan då att allsvensk fotboll var på väg att kravla sig ur det kompakta mörker som den europeiska fotbollen har

varit i sen IFK Göteborgs glada dagar på 90-talet (jodå, ett och annat undantag här och där efter det, men mest tillfälliga sådana).

Malmö FF:s skrala resultat i Europa League var en smäll som tog rätt hårt på hakan, men så här i efterhand berodde det inte bara på taffligt, orutinerat och naivt uppträdande utan (visade det sig) för att MFF hamnade i en väldigt tuff grupp.

Och du kan förstås tycka vad du vill om segrar i ett kval till Europa League men i jämförelse står sig allsvenskan just nu bättre än både Norge och Danmark. Utan oljepengar och utan förmånlig "forskarskatt".

Ett styrkebesked så gott som något.


Champions League?

Det är tolv långa år sen.

Men det som kändes som en omöjlighet för fyra-fem år sen känns åtminstone som en möjlighet idag. Känslan är att allsvenskan kommer närmare. Känslan är att ett svenskt mästarlag kan ställas i en

avgörande kvalmatch mot lag från Schweiz, Skottland, Ungern, Belgien och på allvar ha en chans att ta sig in i klubbfotbollens finrum.

Det kändes inte direkt på samma sätt när Elfsborg lottades att möta Valencia i kvalet för några år sen, om vi säger så.

Sen är det en annan sak om ett allsvenskt blir kanonmat i ett Champions League.

Jag har länge menat att det är minst lika bra med Europa League, för då har våra lag ändå en möjlighet att ta en poäng eller tre, men jag har ändrat mig.

Det finns ett symboliskt värde (och väääääldigt mycket mer cash) i att allsvenskan får synas bland de allra bästa, som en tilltufsad ankunge.

Bara för att visa att det faktiskt är möjligt.

Jag tror det kan bana vägen.


Även om nu Helsingborg tar sig förbi Slask Wroclaw, vilket jag utgår från att de löser på Olympia, innebär inte det att de gör som Micke Hansson en gång gjorde mot Inter: skjuter laget till Champions League.

Det som är så längesen att de flesta inte ens minns vem vänstersnidaren Micke Hansson är i dag.

Det som är så längesen att de flesta känner igen Sven Andersson som målvaktstränare och inte som San Siro-Sven.

Det är dags att lära oss namnet på nya svenska (eller isländska) fotbollshjältar.

Och det känns som att det faktiskt KAN gå, det känns som om läget inte längre är helt hopplöst.

Det känns som om allsvenskan är bättre än sitt lite för dåliga rykte.