Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Jag önskar mig fler Jenny Rissveds 2017

Jenny Rissveds Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN
Foto: Tim De Waele / TIM DE WAELE / KMSP / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRES

Jenny Rissveds; tuffast, coolast, starkast och bäst när det gällde som allra mest.

Och lika mycket som jag älskade att se henne vinna OS-guldet 2016, lika mycket önskar jag mig fler Jenny Rissveds 2017.

SVÅRA LISTAN

JVM-hypen

Julhelgens säkraste kort; ett modernt Kalle Anka kl 15:00, fast över hela jullovet.

Ljubomir Vranjes

Hetaste handbollssvensken just nu.

Padel, padel och ingenting annat än padel

Det så kallade språkrådet lyckas ständigt hitta nya ord som vare sig är utbredda eller korrekta.

På lista över nya svenska ord 2016: ”paddeltennis”.

Ni vet ju att det här ligger mig varmt om hjärtat och ”paddeltennis” är inget existerande ord. Och ingen säger ”paddeltennis”.

Däremot exploderar padel i Sverige, både när det gäller utövare som anläggningar.

Padel heter sporten. Med ett D. Till att börja med.

Att kalla det ”paddeltennis” och dessutom mena att det är utbrett som ord är ett hån och lite som att squash skulle hetta squashbadminton.

Ytterligare ett ”ord” från sportens värld är med på listan: ställa frågor.

Jag är lika förundrad i det sammanhanget. Dels är det inte ett ord, snarare ett uttryck. Dels har kollegor i branschen och fotbollstränare vevat omkring ”ställa frågor” i så många år att jag för längesen tröttnat på det.

Stina Blackstenius

Linköping och den damallsvenska fotbollen fortsätter att utarmas på de allra bästa.

Blackstenius till Montpellier.

Money talks, bullshit walks

I fotollsvärlden är det inget nytt.

Skillnaden är att kartan ritas om.

Att Carlos Tevez går till Shanghai och får sju millar i veckan handlar såklart om att mycket vill ha mer.

Inte heller det är någon nyhet.

Anders Nilsson

Buffalos svenske NHL-målvakt gör en modig och stark insats för HBTQ-rörelsen med en uppmärksammad regnbågsflagga på hjälmen.

Viktigt nog i en miljö som inte alltid varit särskilt härlig i synen på gayvärlden.

Allsvenskan

Ja, det är kanske inte runt hörnet direkt.

Men tiden går fort nu och när vi läser att vi får behålla artister som Rasmus Elm i ligan så blir man lätt lite sugen på att få ta del av allsvensk fotboll igen.

Frankie Boy

Det är han och jag nu.

Texas jullandslag

Helgens mest underhållande tweet från förbundskapten Texas Johansson.

Jullandslaget i fotboll.

Delar av truppen: Pepe Kaksgubben, Ruud van Mistelrooy, Pontus Janssons frestelse, Stefan Rehn, Jonas Therna, Lionel Midnatssmässi, Nisse Johansson. Ris-a-a-Mata.

Next Stop

Endast några få steg till och från poolkanten på Hotel Cap Sienna i några dagar till.

Sen hem till en ny spännande vardag.

Jag vill se vinnare jag aldrig förut sett, jag vill se tjejer och killar som inte ber om ursäkt för att de är svenskar, skadade, förkylda, övertränade, undertränade, för att det är sol, regnar, blåser, snöar eller för att de är konståkare, gymnaster, tennisspelare, spjutkastare, för att andra är norrmän, att livet är orättvist eller att cykelkedjan hoppar av i en backe.

Jag vill inte ha några ursäkter.

Jag vill ha en 22-åring som struntar i vem alla andra är, kör sitt race och bestämmer sig för att vinna den dagen som är dagen då alla andra också vill vinna.

För är det något vi saknar lite för ofta i svensk individuell toppidrott så är det sådana som Jenny Rissveds.

Som inte tänker eller känner efter, som bara köööööör. Och vinner.

Sarah Sjöström, såklart.

Henrik Stenson, givetvis.

Men för mig är och var de redan etablerade. Inte för att det betyder att de ska förväntas vinna vare sig OS-guld eller en Major, men det kom inte direkt som en blixt från en klarblå himmel.

Och vi ska inte glömma Tove Alexandersson (orientering) eller Mattias Ekström (rallycross), inte heller fyra svenska VM-guldmedaljörer i thaiboxning men OS spelar roll och har självklart en helt annan genomslagskraft.

Och det gäller att göra det där och då.

 

På de senaste tre olympiska sommarspelen har Sverige tagit två individuella OS-guld och då har ni redan räknat ut att de togs i Rio i somras och att de som vunnit dessa är Sjöström och Rissveds.

I övrigt har svenskar haft en oerhörd förmåga att bli nästan bäst.

Jenny Rissveds hade bestämt sig för att inte bli just något nästan.

Hon hade haft skadebekymmer och elände, hon hade förvisso nyligen tagit ett VM-guld i klassen U23 men knappt kört mot de allra-allra bästa i yppersta elitsammanhang.

But, so fucking what.

Jenny Rissveds tänkte inte så mycket på det eller på något annat, hon tänkte bara att hon skulle vinna.

Hon körde skiten ur motståndarna och på slutet lekte hon katt-o-råtta med rutinerade 32-åriga polskan Maja Wloszczowska, åkte upp jämsides för att se om hon var trött innan den 22-åriga Falutjejen sa ”see you later”, drog iväg längs stock och sten och var 37 sekunder före alla andra i mål.

Jag glömmer det aldrig, där vi såg det hända framför en TV-apparat i Expressens TV-studio på Copacabana.

För att det var så oväntat.

För att det var så osvenskt smaskigt.

För att det var håll-käften-här-kommer-jag-och-ingen-ska-stoppa-mig.

(Dessutom blev jag lite såld på sporten i sig, rasande bra och nära i TV, väldigt mycket mer händelserikt och underhållande än många av de utdragna lagtaktiskt utformade linjeloppen).

Hoppas Rissveds visade vägen

Sen inser förstås även jag att det inte var något som bara ramlade ned framför pedalerna på Jenny.

För tittar vi närmare på hur hon jobbat för att nå toppen hittar vi en fysisk och mental förmåga som borde ligga till grund för många svenska individuella idrottare som vill bli bäst.

En favorit hittar jag i intervju med Cykloteket som är gjord före OS:

”Många är väldigt bekväma. Ut och cykla lite. Köra lite intervaller. Komma upp lite i puls. Det tar emot lite. Men man kanske aldrig riktigt går över det där bekväma. Att man faktiskt kör helt slut på sig. Helt. Det ska man ju inte göra på varje träningspass heller, det är ju inte bra. Men det är bra att möta det ibland. På till exempel testcykeln kan jag ibland verkligen ta ut mig. Så att det inte går att trampa längre. Det gör så ont att det faktiskt tar stopp på riktigt och man bara trampar luft. Det är en konstig känsla. Det gör så ont, det är så mycket blodsmak. Jag vet inte... men då brukar det komma lite tårar. Det kanske är lite av lättnad eller att jag tycker typ synd om mig själv. Nej, jag storbölar inte utan bara snyftar. Och sen: ryck upp dig liksom, inte sitta här och gråta”.

Som hon själv säger, det kan vara bra att möta det allra jävligaste ibland.

Att inte bli för bekväm och tror att allting löser sig.

För så enkelt är det aldrig.

Jag hoppas att Jenny Rissveds visade vägen för många som ska ut på den stora scenen 2017.

Vi behöver fler Jenny Rissveds.

Vi behöver fler som är här bara för att vinna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!