Patrick Ekwall
Jag vill se vinnare jag aldrig förut sett, jag vill se tjejer och killar som inte ber om ursäkt för att de är svenskar, skadade, förkylda, övertränade, undertränade, för att det är sol, regnar, blåser, snöar eller för att de är konståkare, gymnaster, tennisspelare, spjutkastare, för att andra är norrmän, att livet är orättvist eller att cykelkedjan hoppar av i en backe.
Jag vill inte ha några ursäkter.
Jag vill ha en 22-åring som struntar i vem alla andra är, kör sitt race och bestämmer sig för att vinna den dagen som är dagen då alla andra också vill vinna.
För är det något vi saknar lite för ofta i svensk individuell toppidrott så är det sådana som Jenny Rissveds.
Som inte tänker eller känner efter, som bara köööööör. Och vinner.
Sarah Sjöström, såklart.
Henrik Stenson, givetvis.
Men för mig är och var de redan etablerade. Inte för att det betyder att de ska förväntas vinna vare sig OS-guld eller en Major, men det kom inte direkt som en blixt från en klarblå himmel.
Och vi ska inte glömma Tove Alexandersson (orientering) eller Mattias Ekström (rallycross), inte heller fyra svenska VM-guldmedaljörer i thaiboxning men OS spelar roll och har självklart en helt annan genomslagskraft.
Och det gäller att göra det där och då.
På de senaste tre olympiska sommarspelen har Sverige tagit två individuella OS-guld och då har ni redan räknat ut att de togs i Rio i somras och att de som vunnit dessa är Sjöström och Rissveds.
I övrigt har svenskar haft en oerhörd förmåga att bli nästan bäst.
Jenny Rissveds hade bestämt sig för att inte bli just något nästan.
Hon hade haft skadebekymmer och elände, hon hade förvisso nyligen tagit ett VM-guld i klassen U23 men knappt kört mot de allra-allra bästa i yppersta elitsammanhang.
But, so fucking what.
Jenny Rissveds tänkte inte så mycket på det eller på något annat, hon tänkte bara att hon skulle vinna.
Hon körde skiten ur motståndarna och på slutet lekte hon katt-o-råtta med rutinerade 32-åriga polskan Maja Wloszczowska, åkte upp jämsides för att se om hon var trött innan den 22-åriga Falutjejen sa ”see you later”, drog iväg längs stock och sten och var 37 sekunder före alla andra i mål.
Jag glömmer det aldrig, där vi såg det hända framför en TV-apparat i Expressens TV-studio på Copacabana.
För att det var så oväntat.
För att det var så osvenskt smaskigt.
För att det var håll-käften-här-kommer-jag-och-ingen-ska-stoppa-mig.
(Dessutom blev jag lite såld på sporten i sig, rasande bra och nära i TV, väldigt mycket mer händelserikt och underhållande än många av de utdragna lagtaktiskt utformade linjeloppen).
Hoppas Rissveds visade vägen
Sen inser förstås även jag att det inte var något som bara ramlade ned framför pedalerna på Jenny.
För tittar vi närmare på hur hon jobbat för att nå toppen hittar vi en fysisk och mental förmåga som borde ligga till grund för många svenska individuella idrottare som vill bli bäst.
En favorit hittar jag i intervju med Cykloteket som är gjord före OS:
”Många är väldigt bekväma. Ut och cykla lite. Köra lite intervaller. Komma upp lite i puls. Det tar emot lite. Men man kanske aldrig riktigt går över det där bekväma. Att man faktiskt kör helt slut på sig. Helt. Det ska man ju inte göra på varje träningspass heller, det är ju inte bra. Men det är bra att möta det ibland. På till exempel testcykeln kan jag ibland verkligen ta ut mig. Så att det inte går att trampa längre. Det gör så ont att det faktiskt tar stopp på riktigt och man bara trampar luft. Det är en konstig känsla. Det gör så ont, det är så mycket blodsmak. Jag vet inte... men då brukar det komma lite tårar. Det kanske är lite av lättnad eller att jag tycker typ synd om mig själv. Nej, jag storbölar inte utan bara snyftar. Och sen: ryck upp dig liksom, inte sitta här och gråta”.
Som hon själv säger, det kan vara bra att möta det allra jävligaste ibland.
Att inte bli för bekväm och tror att allting löser sig.
För så enkelt är det aldrig.
Jag hoppas att Jenny Rissveds visade vägen för många som ska ut på den stora scenen 2017.
Vi behöver fler Jenny Rissveds.
Vi behöver fler som är här bara för att vinna.