Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrick Ekwall

Jag har tröttnat på hatet – vill vi ha det så här?

Foto: JOSEFINE LOFTENIUS / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: KENTA JÖNSSON / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Det kommer 50.000 åskådare till en allsvensk fotbollsmatch idag och det är på alla sätt en svindlande siffra.

Fotbollen i sin odödliga urkraft som underhållning när det ställs på sin spets: ettan mot tvåan, rivalerna mot varandra.

Så många människor förälskade i sina lag, i allsvenskan och i dramatiken kring guldjakten.

Och alldeles för många förblindade av hat.

 

 

Se alla mål från derbyt i Sport Expressen TV - matchen ser du live på C More

Jag ser givetvis fram emot seriefinalen på Friends, det finns hur mycket fotbollsnörderi som helst att grotta ned sig i inför AIK-Hammarby.

Det har jag heller inga problem med.

Men när det tapetserats överallt med traditionella ”inför-matchen-reportage”, som sig bör, så vill jag alltså belysa hatet, det växande, stinkande, vidriga öppet accepterade hatet på våra fotbollsarenor.

Vill vi ha det så?

Diskussionen aktualiseras förstås efter det senaste 08-derbyt mellan Hammarby och Djurgården på Tele 2 Arena där en dåre drog i väg en flammande eld mot en barnläktare och där det vittnades om en otäckt pumpande öppet hat mellan vuxna människor i olika åldrar för att de håller på olika fotbollslag.

TV4 hade sin sportchef Erik Westberg på plats som fick ta del av ”stämningen” live och direkt drog in den studio med tv-medarbetare som attackerades av vrede från olika håll.

Jag kan tycka att det var på tiden att debatten fick lite fäste.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD / IBL/IBL MEDIABILD / IBL

 

I drygt 20 år bevakade jag allsvensk fotboll för TV4 och den arbetsmiljö jag ibland fick ta del av – främst med de ”stora” lagen – handlade nästan uteslutande om hotfulla gester eller att människor som håller på olika lag skrek att jag var en ”hora” eller en ”fitta”. Möjligen ”bögjävel” också. Men ”hora” och ”fitta” var alltid favoritvokabulären.

De skrek så för att jag jobbade på en tv-kanal och för att de höll på ett fotbollslag, den ekvationen är inte väldigt enkel att få ihop men det handlar egentligen endast om hur den här specifika fotbollsarenamiljön är i vardagen.

Det ska hatas, Gärna hotas. Oavsett hur, vem och var eller om du håller på andra lag; hat, bara hat.

De brinner en eld av vrede i de här människornas ögon. Och de är många och finns överallt.

 

 

Det är de på ståplats i klackar, på alla sektioner även de med rester av en laxsnitt på överläppen från en vip-läktare.

Det är till synes helt vanliga enkla män i sällskap med sina barn.

Det är alla samhällsklasser, alla tänkbara yrkesgrupper och det är i stort sett bara män.

För dom är folk horor och fittor om de inte håller på ett lag i röda tröjor, i stället för ett lag i gula tröjor. Spelare, domare, journalister, vaktmästare, bollkallar, kioskpersonalen; bara horor, fittor och kanske bögjävlar.

Det hatas och det hatas högt.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Alla hör det, alla ser det, det har varit så väldigt länge och jag tror att det har blivit accepterat i någon form.

Det kanske är så det ska vara?

Man kanske ska hata för att vara en riktigt bra supporter, du gapar ”hora” till någon annan och känner att det där gjorde jag riktigt bra, för min klubb. Och alla andra runtomkring känner likadant och håller med; fan, vad bra, vad häftigt.

Det rör sig heller inte om hälsosam rivalitet, om kärleksfullt gnabb eller att man verkligen kan tycka illa om en annan klubb och kanske vräka ur sig något i stundens hetta.

För det är ett blossande uppenbart hat.

 

När jag tog upp det på den tiden så var det sällan eller aldrig någon som tog notis, jag hade ju ett bra jobb, bit ihop och bry dig inte så mycket om det.

Jag saxar det här hur min bok ”Vill du så kan du”, där jag behandlar ämnet i ett kapitel som beskriver varför jag inte håller på lag.

”Och det är självklart så att jag ser hur kärleken till ett lag kan bilda en fin grund, hur det kan bygga klubbar, spelare och färga läktare i en palett av färg och sång.

Det är klart som fan att det finns någonting där.

 

 

Men det är den smygvulgära attityden, det kokande hatet, vidriga språkbruket och hotfulla beteendet jag inte kan köpa.

För att man håller på ett lag.

Om det är det som är passion så är passion ett minst lika misshandlat ord som respekt.

Och är det så som man ”ska” bete sig, utan att någon egentligen tar notis eller anser att det är abnormt, då vill jag inte ens förstå. Människor kan göra de mest imbecilla handlingar i passionerat tillstånd, men om du upprepar det gång efter gång utan reflektera över det så är det inte längre passion.

Om du hemfaller till att hata, hota, nervärdera, förnedra eller om du känner att det är fullt normalt att skrika hora eller fitta eller annat i någon sorts ständigt återkommande affekt till spelare, ledare, andra fans, domare eller journalister för att du håller på lag, då har du uppenbara problem med dig själv.

”Du förstår inte passionen”, säger de till mig.

”Du vet inte vad fotboll handlar om”, får jag veta när jag till slut lyckas intyga människor att jag inte håller på lag.

Jag har spelat fotboll sen jag var fem, sex år. Jag spelar än i dag.

53 år gammal, för att jag ... peppar, peppar... haft turen att vara hyggligt skadefri, kan hänga med hyggligt på ytterst låg nivå och för att jag älskar att spela fotboll över allting annat.

Foto: ANDREAS SANDSTRÖM / BILDBYRÅN

 

I min moderklubb BK Olympic var jag domare på knattematcher, jag var speaker på matcher, styrelseledamot, jag gjorde klubbtidning, satt i festkommittéer, ordnade träningsläger och var tränare för olika pojklag. Bland annat.

Jag har levt med fotbollen genom 35 år i min yrkesroll, jag har rest jorden runt för att för att bevaka matcher, jag har varit på sex VM och sju EM. Jag har på senare stöttat min gamla klubb med över 100 000 kronor i sponsorbidrag för att jag haft möjligheten och för att jag är mån om såväl klubben som det viktiga arbete de gör för alla barn som ges en möjlighet att spela fotboll.

Det är passion.

Och det är tamejfan mer passion än vad rätt många hotande, hatande fotbollsfans kan stava till.

Jag älskar fotboll och sporten är och har varit en stor del av mitt liv.

Men jag håller inte på lag.

Jag håller på fotbollen.

Det har alltid varit tillräckligt mycket kärlek för mig.”

 

Foto: BILDBYRÅN

 

I dag ser jag AIK-Hammarby på tv, trots att det är 20 minuter bort med bil, trots att jag kan gå fritt in på en pressläktare.

Jag går inte på stormatcher i allsvenskan längre, om jag inte ska jobba.

Det må vara oväsentligt i sammanhanget, för folk kommer vallfärda till tillräckligt spännande fotbollsmatcher ändå.

Men hur det än slutar kommer så mycket runt och under matchen bara handla om besinningslöst hat.

Då är det fan inte kul att gå på fotboll längre.

SVÅRA LISTAN

1) Erik Karlsson 

Den flytten, de rubrikerna och det välkomnandet – känslan är att det aldrig har varit så intressant att följa en av världen bästa hockeybackar som den här säsongen.

Och, för övrigt, vem hade inte velat byta Ottawa i Kanada mot en plats i Kaliforniens sol?

 

2) 500

Den milstolpen av antal gjorda mål är förstås helt enastående.

Och vi ska vara glada över att vi, i denna generation, fått uppleva en svensk spelare som gjort det som Zlatan Ibrahimovic gjort.

Det går drygt 50 år mellan gångerna om vi har tur, senast var det Gunnar Nordahl.

 

3) Truls Möregårdh

Det finns något uppfriskande och spännande med den nya svenska pingisgeneration.

Inte minst 16-årige Truls Möregårdh.

Överhuvudtaget känns det väldigt roligt med en blivande stjärna som heter Truls.

 

4) SHL

Har börjat.

För den som inte sitter klistrad på matcherna – vilket uppenbarligen blir allt färre – så upplyses man om rubriker om domarskandaler, arga spelare och tränare samt huvudskador.

SHL behöver sannerligen en ansiktslyftning.

 

5) Simon Thern

Börjar bli allt mer som farsan, på och utanför fotbollsplanen.

Roligast och skarpast i intervjuer just nu och som Jonas allt bitskare i närkamperna (även om det är en bit kvar till Jonas portugisiska tvåfotstacklingar).

Allsvenskan vore fan så mycket tråkigare utan Simon Thern.

 

6) Intervjun

Den med AIK:s handbollsspelare Pavle Karacic efter derbyt mot Hammarby.

Så skönt naturlig. Så långt från medieskolning och tröttsamma plattityder.

Leta upp den på nätet.

 

7) Boktipset

Eldslandet, Pascal Engmans senaste.

Inte lika briljant tempofylld inledning som senast, men desto bättre på slutet. En ny bladvändare.

 

8) Tv-favoriter just nu

Kommentator Daniel ”DK” Kristiansson, saklig, kunnig och numera preparerad med lagom portion humör. Aldrig något effektsökeri. Underskattad.

Intervjureporter Axel Pileby, bekväm i miljön, lite rolig och så pass mycket koll på läget att han kan fånga detaljer och frågor på uppstuds. Underskattad.

 

9) Teatertipset

Världens Historia på Rival med Måns Möller och Özz Nujen. Vansinnigt roligt, vansinnigt träffsäkert.

 

10) Next Stop

Någon annanstans.