Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Inte ens frågan om rakad pung får Janne ur balans

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Jag önskar att jag vore lite som Janne Andersson.

Så perfekt utan att det stör.

Så lagom torr utan att vara tråkig.

Så öppen i sina sinnen utan att vara lite för mycket.

Vi har inte haft en sån förbundskapten sen Tommy Svensson.

När det stod klart att Janne Andersson skulle bli vår nya förbundskapten i ett land med tio miljoner förbundskaptener så ringde jag en kompis som länge stått honom nära, låt oss kalla honom ”blocka-skott-killen”.

”Fixar han det här”, undrade jag.

”Tveklöst. Han är bäst lämpad för jobbet. Du behöver inte vara ett dugg orolig för det”, sa ”blocka-skott-mannen”.

Och då var jag inte det, eftersom den kompromisslösa ”blocka-skott-mannen” aldrig stör lovord omkring sig i onödan.

Men ändå.

Jag vet vad jobbet innebär.

Jag har sett hur det har förvandlat människor.  På väldigt nära håll.

Hur det drog det allra sämsta ur människor som Olle Nordin och Erik Hamrén, där de aldrig riktigt lärde sig att leva under trycket, hur de fäktade förtvivlat i en omöjlig kamp mot åsiktsmassorna

Den godhjärtade nallebjörnen Tommy Söderberg fick lämna över helhetsansvaret till Lasse Lagerbäck, eftersom Tommy aldrig riktigt var bekväm med att media inte var villigt att ge godispåsar till alla.

Och Lagerbäck löste förstås uppgiften men hamnade ständigt i ett läge som delade upp såväl kritiker som (vissa) spelare i två olika läger; för eller emot.

 

Tommy Svensson, däremot. Han kunde, efter EM 1992 och VM 1994, avsluta sin förbundskaptenskarriär med två misslyckade kval utan att bli direkt kritiserad.

Det gick inte ens att tycka lite illa om honom, hur arg man än var efter dubbla förluster mot ett medelmåttigt Andreas Herzog-Österrike.

Du kunde knappt irritera dig över hans kontinuerliga diss av Anders Limpar och jag hörde aldrig den högst kompetenta Stefan Rehn yttra ett ont ord, trots att han nästan aldrig fick lämna platsen på bänken.

Men Tommy var unik på sitt sätt; sansad, resonabel, klok och aldrig för mer än någon annan.

Jag kan inte påstå att jag var helt övertygad om att den ibland så hetlevrade Janne Andersson skulle fixa ett jobb i den krutdurk du står i när du bestämmer över vem som ska spela i ett svenskt fotbollslandslag.

Men han har löst det osannolikt bra, genom att vara lite som Tommy Svensson.

För i ärlighetens namn är det förstås sensationellt att Sverige finns med i VM.

Ser du till spelarna, erfarenheterna, lagen de representerar och speltiden de haft de senaste åren så kan ingen få ihop en ekvation som slutar med att detta Sverige skulle ta sig vidare till ett VM-slutspel och lämna såväl Holland som Italien bakom sig.

Man tager vad man haver och med det har alltså Janne Andersson byggt ett framgånsrikt lag.

Förmågan att våga lita på sitt koncept, ingjuta det i spelarna och tro att det faktiskt går att besegra Frankrike eller få med sig 0-0 på ett fullsatt San Siro.

Min övertygelse är att vem fan som helst hade fått panik av att se landslagskandidater ruttna på en bänk i Frankrike eller att se den ena tänkbara mittfältsdynamon harva runt på nedre halvan i Championship samtidigt som den andra har skadebekymmer och ramlar ned i Zweite Bundesliga.

Men Janne Anderssons landslag handlar inte om vad någon har gjort på egen hand utan om vad laget kan göra tillsammans.

Han är den är, bygger det han bygger, vill det han vill men han gör det inte för egen vinning.

Jag satt i en dryg timme på förbundets kansli i Solna och pratade fotboll med Janne för några veckor sen.

Det handlade om hur du beter dig i en hotellreception, om Roland Sandberg eller Ralf Edström, om djupledslöpningar och zonmarkering och en hel del om hans favoritposition i straffområdet, ”POMMO”.

Det slog mig då att han inte spelade något spel och att han inte för ett ögonblick hade några som helst problem att sitta i ett konferensrum, äta kanelbulle, dricka kanslikaffe och prata lite fotboll.

Den Janne Andersson du ser och hör, är den Janne Andersson vi har. 

 

Jag har varit på plats och bevakat varenda fotbollsmästerskap sen 1992, sex VM-slutspel och sju EM-slutspel.

Det är med ett visst vemod som jag nu stannar hemma och tittar på TV, även om jag ser fram emot att göra en VM-podcast för Tilläggstid tillsammans med Viasats Claes Andersson varenda dag fram till finalen.

Jag vet hur ett mästerskapsliv kan skapa stämningar, motsättningar.

Det brukar bli Media vs Landslaget och/eller gruppering A vs gruppering B. Lång tid tillsammans tär, speciellt om resultaten inte blir de som önskats.

Så visst blir VM ett eldprov för Janne Andersson och det är alltid vanskligt att föreställa sig hur allting kan omkullkastas på ett par veckor.

Står han stadigt om vindarna vänder och det kommer en snålare bris från norr?

Jag tror det.

Han verkar vara en människa i harmoni, en förbundskapten som inte för ett ögonblick förvandlats till någon annan än Jan från det där låga mexitegelhuset i Söndrum.

Vem som helst hade tappat ansiktet i Zlatan-frågan, men han behöll lugnet och trovärdigheten.

Han har lugnt och sakligt svarat på frågor om bristen på mångfald i dagens landslag, där frågeställningen spelat på tunna strängar om en främlingsfientlig ton.

Han hade inga problem att öppet kritisera bristen på mänskliga rättigheter i VM-landet Ryssland.

Han har parerat kritik elegant, inte genom att hytta med fingrar utan genom resonemang som genomsyrats av rimlighet.

Och inte ens en fråga om ”rakad pung eller inte” i den underhållande podcasten ”Fördomspodden” fick honom ur balans.

(Den rakas ej, surprise, surprise, om du undrar över svaret)

 Jag har ingen aning om hur Sverige ska snirkla sig in bakom Tyskland som grupptvåa, men erfarenheten säger att mästerskapens gruppspel alltid är nyckfulla och ibland mer beroende av andra resultat än de egna.

Men Janne Andersson kommer att klara sig bra för att han är den han är.

Vi kommer inte ens bli förbannade på honom om det går åt helvete.

Det, om något, är ett tecken på att han lyckats med ett av landets mest utsatta jobb.

 

SVÅRA LISTAN

1) Jonas Eriksson

Det är förstås oerhört trist att Sveriges bästa fotbollsdomare lägger pipan på hyllan för att han tröttnat på den politik som helt dribblade bort honom från VM.

Men det jobbigaste för svensk fotboll är att han inte längre kommer döma allsvensk fotboll.

I en tid när generationsväxlingen tydligt satt sina spår behövs Jonas mer än någonsin i svensk fotboll.

Jag utgår från att någon försöker övertala honom.

2) Lagbilden

Oklart om det var en tillfällighet, om det är fejk eller om det bara var uppgjort som en rolig grej; lagbilderna på Real Madrid inför Champions league-finalen 2017 och den i år är en skön detalj.

Samma spelare (det var knappast uppgjort), samma position, samma ansiktsuttryck och pose.

https://www.instagram.com/p/BjWompnDyVV/?hl=sv&taken-by=patrickekwall

3) Linn Grant

Den rivstarten i US Open.

Endast 18 år gammal.

Svensk golf har tydligt visat att den har en hel del på gång.

4) Miyazaki-reprisen

Alltså, det här var ju inte ens nära Mellberg-Ljungberg-bataljen 2002, när Sverige VM-laddade på en japansk ö.

Men stämningen och tystnaden som uppstod när Granen dundrade rakt in i Guidetti , den var densamma.

Och plötsligt hände det något som andades att det är något viktigt på gång.

5) Citat 1

”Kan jag få en glass, så får jag i mig lite vätska”

(Tindra, 4 år, är lite feberkrasslig och har snabbt lärt sig det taktiska spelet om att snacka till sig något hon gärna vill ha)

6) Usain Bolt

Hela den här PR-grejen med att han ska åka runt och ”provspela” för olika fotbollslag, som ändå pysslar med det här på heltid, jan vi inte bara sluta tro att det är på riktigt.

7) Piteå IF

Sju raka segrar i damallsvenskan och full fart ut i Europa.

Oerhört imponerande av ett lag som har 85 mil till närmaste bortamatch. 

8) Citat 2

”Jag har inte lagat mat på åtta år”

(Expressens fotbollsreporter från Skogarna, Disco Kristoffersson)

9) Lord Bendtner

Det övriga danska VM-truppen gör med ett par lågskor, gör Bendtner med ett par badtofflor

10) Next Stop

En studentfest i trädgården.

Wilma, 19 år, går ut skolan och det i sig är förstås en resa i tiden.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!