Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrick Ekwall

Ekwall: Religionens
frikort i idrotten

Den moderna arenaidrotten kan sannerligen konsten att kväva, tysta, kväsa; vänligen tävla, håll käften och se glad ut.

Endast en gud, av varierande modell, fungerar att proklamera när hela världen tittar på.

SVÅRA LISTAN

1) Glädjebudet

Det är med stor glädje som jag får veta att Klas Ingesson mår bättre igen. Att stamcellsbytet blev lyckat och världens bästa "Klabbe" är tillbaka så stark, glad och bitsk som vi vill att en av våra VM-hjältar alltid ska vara.

2) Ludvig Håkanson

Bara 17 år men tillräckligt bra för att vara en del av Barcelonas organisation och tillräckligt stark för att vara en av tolv i basketens EM-trupp. Framtiden är redan här.

3) Sandviken

Bandysäsongen är inte här ännu, men Sandviken kan sin fotboll. Åtminstone i cupsammanhang. Nära att slå ut Malmö FF förra året och nu jätteskrällen mot en av allsvenskans guldkandidater, AIK. Och då ska vi veta att Sandvikens IF är på väg rätt ned i division 2.

4) Magnus Jernemyr

En skön svensk handbollsprofil är hemma igen. Lugi föll valet på och det blir ett lyft även för elitserien.

5) 100 millar

"Mycket pengar för de flesta och mycket pengar ÄVEN för mig."

Ett klassiskt citat från Svennis sedan det framkommit att hans förra agent blåst honom på 100 miljoner kronor.

Idrott och politik får inte höra ihop men idrott och religion är alltså godkänt?

Frågan är möjligen känslig, men tillräckligt intressant att fundera över om vi nu ändå ska lära våra kids att definiera vad man får tycka eller inte tycka, känna eller inte känna när man är idrottsstjärna och tävlar i de riktigt stora tävlingarna.

Vi vet att fundamentala mänskliga rättigheter uppenbarligen är så känsligt att tycka någonting om att en väldigt vuxen man, ledare och ordförande i Svenska friidrottsförbundet vid namn Tomas Riste valde att sätta stopp för det.

Som en nordkoreansk megafon

Han hävdar att internationella förbundet tvingat honom och oavsett om det är så eller inte kan jag tycka att man som representant för en idrottsrörelse borde ha lite stake i kroppen och låta förnuftet segra.

Men kurage har aldrig varit signifikativt för den här typen av ledare i sitt umgänge med internationella höjdare på idrottens piedestaler, hellre en tunga så brun än en åsikt så vit.

SOK uppmanar i samma andetag, likt en nordkoreansk megafon, att ingen OS-uttagen får tycka något. Ungefär så. Inga åsikter om rätt eller fel, håll tyst om rasism, förtryck, svält eller vilken färg du vill att det ska vara på biblioteket i Flen.

Helst ska du säga något om att ta en match i taget och några av våra allra största idrottsstjärnor står med mössan i hand och bugar vackert.

Det blir som en modern variant av duktig idiot, äta mask.

* * *

Inom fotbollens professionella värld har det gått så långt att man konstruerat en regel som ger varning om du drar upp din tröja efter ett mål, oavsett om det står "Free Tibet" eller "Jag älskar mamma".

Alla ska hålla käft, sparka på en boll, kasta ett spjut, hoppa högt men kom inte här och tyck att människor är lika mycket värda.

Vi kan under 45 år hylla den Black Power-demonstration mot rasism som Tommie Smith och John Carlos gav oss på prispallen i Mexiko-OS 1968 men vi har ledare år 2013 som känner att Emma Green Tregaro gör fel.

Detta är förkastligt

Jag tycker det är förkastligt att idrottens maktväsende så effektivt tystar människor vars röster kan göra (viss, men ändå) skillnad i en värld som kan bli bättre.

Det är självklart att det ska finnas gränser för var och när idrottens skådeplats ska vara en scen för annat än idrott.

Jag är inte så naiv att jag inte inser att det måste finnas gränser.

Att vurma för att människors lika rätt att älska vem dom vill är inte att gå över en sådan gräns.

IOK, SOK, fotbollspampar, andra pampar, Tomas-ristar och andra har i stället valt att ha ett generellt förbud gentemot alla budskap.

Utom det religiösa.

Står för all världens elände

Du får alltså inte stötta en mänsklig rättighet eller visa en tröja som visar texten "Min dotter är snäll" men du får bära ett stort kors runt halsen, kyssa det inför kamerorna och lägga dig på marken för att tydligt tacka någon där uppe.

Du kommer till och med undan med att säga att homosex tillåts inte i min religion, för det är accepterat att skylla på en gud men inte på dumhet eller kultur.

Du får springa OS-lopp i slöja, vilket förstås borde vara självklart men för väldigt många kvinnor i världen står slöjan för förtryck.

Jag skulle kunna drista mig till att hävda - förenklat och generaliserat men jag tror att ni vill förstå - att religion står för all världens elände i sin allra sämsta utformning.

Och ändå vill idrottens makthavare göra skillnad.

Religion är okej att manifestera inför världens TV-kameror.

Men det är alltså förbjudet att tycka att killar ska få hålla varandra i handen på en gata i Moskva.