Patrick Ekwall
Och så blev det alltså, när Stefan Löfven bildade regering och presenterade ministrar över landets viktigaste beståndsdelar, då fick idrotten ingen egen minister utan idrotten sorterades in under en 29-åring som samtidigt fått till uppgift att hantera svensk sjuk- och hälsovård.
Du behöver inte vara särskilt sakkunnig för att inse att det (förhoppningsvis) blir tillräckligt att göra med sjukvården.
"Idrotten kommer att få sin beskärda del", lovade Löfvén, när kritiken framfördes.
Sin beskärda del, alltså.
Det om något säger en hel del om vad den nya regeringen anser om Sveriges största rörelse.
Den där "beskärda delen" är i dag fler än halva svenska befolkningen.
Till att börja med tre miljoner människor som är engagerade som frivilligt medlemsanslutna i olika föreningar.
Utöver dessa ett oberäkneligt antal människor som ständigt tar del av idrott, såväl passivt som aktivt; föräldrar, släktingar, funktionärer, åskådare, tv-tittare och så vidare.
Ingen annan rörelse berör så många människor i Sverige varje dag än den som PH Ling satte i rullning i slutet på 1800-talet.
Jag må vara jävig i sammanhanget, men jag vågar påstå att idrotten betyder mer för folkhälsa, samhällsfostran och integration i Sverige än någonting annat.
Men Stefan Löfven känner att idrotten inte behöver vare sig egen minister eller departement, för när Gabriel Wikström löst sjukvårdsfrågorna får han kanske lite tid över till någonting som berör och engagerar halva befolkningen.
Jämförelsen är förstås omöjlig och jag har ingen aning om "kultur" är en större del av Sverige än idrott (som ju många menar är just kultur) men kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver åtminstone inte handha kulturen samtidigt som svensk sjukvård.
Väldigt enkelt: Regeringen förminskar, förenklar och förlöjligar Sveriges största och viktigaste rörelse.
Stefan Löfven kan tjata sig blodig om att idrott hör ihop med sjukvård, för det är ju exakt det han gör här, men det är fortfarande en skymf mot idrotten och minst tre miljoner människor.
Och det handlar inte alls om elitidrott och stjärnspektakel.
Det handlar om boxningsklubbar som tar hand om stökiga kids, om ridsportklubbar som fostrar unga tjejer, om en massiv fotbollsfamilj som skapar aktivitet för hundratusentals varenda dag, om landets bästa demokratiskola, om en föreningsmaskin som räddar liv genom att aktivt sätta barn i nödvändig fysisk rörelse där skolan helt nonchalerat värdet av "gympa" och omvärlden fått barn att sitta still med gamnacke framför mobiler och datorer och det rör sig såklart om enorma mängder ideela krafter som får hela den här livsviktiga apparaten att snurra.
Idrotten behöver en egen minister för idrotten är en väldigt stor del av Sverige, svenskarna och vårt samhälle i stort.
I dag har vi ett starkt Riksidrottsförbund men idrottens status måste få ett djupare och starkare fotfäste än så.
En idrottens minister som väldigt hårt och aktivt jobbar för idrottens status i en värld där det finns bestämmanderätt kring stora avgörande frågor. Dit RF aldrig når.
Men det räcker såklart inte bara med en titel - den politiskt tandlösa Lena Adelsohn Liljeroth är ett trist exempel på det - för det kräver ett engagemang, en förståelse och sannolikt rötter i idrottsmyllan.
Det kräver åtminstone lite mer än någonting du kan pyssla med när sjukvårdsfrågorna är lösta.
Så, om nu Alice Bah Kuhnke kan bli kulturminister så skulle väl Henrik Rydström fungera som idrottsminister?
Det är mitt konkreta förslag, det finns säkert fler men jag tog en som redan bekänt färg i sammanhanget så som etablerad gåsleversocialist med hyllade första maj-tal i Kalmar.
Han har lagt ned sin aktiva elitkarriär, har blivit ungdomstränare, uppväxt i en liten klubb i litet samhälle och har distinkta kreativa åsikter.
Och jag vet att han förstår idrottens verkliga värde.
Det gör inte vår statsminister.