Patrick Ekwall

Ekwall: En skymf mot idrotten, Stefan Löfven

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Jag hör och ser det framför mig, statsminister Löfven ringer upp den unge SSU-mannen Gabriel Wikström och erbjuder honom den stora, tunga, viktiga och prestigefyllda posten som sjukvårdsminister.

"Och du, Gabriel..."

"Ja, Stefan?"

"Den där idrotten som dom håller på med..."

"Ja, vad är det med den?"

"Kan du inte ta den också på ett hörn?"

Och så blev det alltså, när Stefan Löfven bildade regering och presenterade ministrar över landets viktigaste beståndsdelar, då fick idrotten ingen egen minister utan idrotten sorterades in under en 29-åring som samtidigt fått till uppgift att hantera svensk sjuk- och hälsovård.

Du behöver inte vara särskilt sakkunnig för att inse att det (förhoppningsvis) blir tillräckligt att göra med sjukvården.

"Idrotten kommer att få sin beskärda del", lovade Löfvén, när kritiken framfördes.

Sin beskärda del, alltså.

Det om något säger en hel del om vad den nya regeringen anser om Sveriges största rörelse.


Den där "beskärda delen" är i dag fler än halva svenska befolkningen.

Till att börja med tre miljoner människor som är engagerade som frivilligt medlemsanslutna i olika föreningar.

Utöver dessa ett oberäkneligt antal människor som ständigt tar del av idrott, såväl passivt som aktivt; föräldrar, släktingar, funktionärer, åskådare, tv-tittare och så vidare.

Ingen annan rörelse berör så många människor i Sverige varje dag än den som PH Ling satte i rullning i slutet på 1800-talet.

Jag må vara jävig i sammanhanget, men jag vågar påstå att idrotten betyder mer för folkhälsa, samhällsfostran och integration i Sverige än någonting annat.

Men Stefan Löfven känner att idrotten inte behöver vare sig egen minister eller departement, för när Gabriel Wikström löst sjukvårdsfrågorna får han kanske lite tid över till någonting som berör och engagerar halva befolkningen.

Jämförelsen är förstås omöjlig och jag har ingen aning om "kultur" är en större del av Sverige än idrott (som ju många menar är just kultur) men kulturminister Alice Bah Kuhnke behöver åtminstone inte handha kulturen samtidigt som svensk sjukvård.

Väldigt enkelt: Regeringen förminskar, förenklar och förlöjligar Sveriges största och viktigaste rörelse.


Stefan Löfven kan tjata sig blodig om att idrott hör ihop med sjukvård, för det är ju exakt det han gör här, men det är fortfarande en skymf mot idrotten och minst tre miljoner människor.

Och det handlar inte alls om elitidrott och stjärnspektakel.

Det handlar om boxningsklubbar som tar hand om stökiga kids, om ridsportklubbar som fostrar unga tjejer, om en massiv fotbollsfamilj som skapar aktivitet för hundratusentals varenda dag, om landets bästa demokratiskola, om en föreningsmaskin som räddar liv genom att aktivt sätta barn i nödvändig fysisk rörelse där skolan helt nonchalerat värdet av "gympa" och omvärlden fått barn att sitta still med gamnacke framför mobiler och datorer och det rör sig såklart om enorma mängder ideela krafter som får hela den här livsviktiga apparaten att snurra.

Idrotten behöver en egen minister för idrotten är en väldigt stor del av Sverige, svenskarna och vårt samhälle i stort.


I dag har vi ett starkt Riksidrottsförbund men idrottens status måste få ett djupare och starkare fotfäste än så.

En idrottens minister som väldigt hårt och aktivt jobbar för idrottens status i en värld där det finns bestämmanderätt kring stora avgörande frågor. Dit RF aldrig når.

Men det räcker såklart inte bara med en titel - den politiskt tandlösa Lena Adelsohn Liljeroth är ett trist exempel på det - för det kräver ett engagemang, en förståelse och sannolikt rötter i idrottsmyllan.

Det kräver åtminstone lite mer än någonting du kan pyssla med när sjukvårdsfrågorna är lösta.

Så, om nu Alice Bah Kuhnke kan bli kulturminister så skulle väl Henrik Rydström fungera som idrottsminister?

Det är mitt konkreta förslag, det finns säkert fler men jag tog en som redan bekänt färg i sammanhanget så som etablerad gåsleversocialist med hyllade första maj-tal i Kalmar.

Han har lagt ned sin aktiva elitkarriär, har blivit ungdomstränare, uppväxt i en liten klubb i litet samhälle och har distinkta kreativa åsikter.

Och jag vet att han förstår idrottens verkliga värde.

Det gör inte vår statsminister.

SVÅRA LISTAN

1) Sefik Ibrahimovic

Pappa Sefik var den stora stjärnan i dokumentären om megastjärnan "Zlatan - från Rosengård med mer än ett mål". Det gick inte att ta miste på stoltheten och glädjen. Och "museet" hemma i vardagsrummet var klassiska tv-bilder. För övrigt en väldigt snygg dokumentär, varmt berättad, fint plåtad och smakfullt redigerad.

2) Domen

Petter Northug fick 50 dagars fängelse och körkortet indraget på livstid för den där fyllekörningen och det hedrar Northug att han insåg allvaret i brottet och tog domslutet utan att gny om några som helst förmildrande omständigheter för att han är den han är.

3) Fredrik Ljungberg

I dagarna gick "Ljungan" till attack mot latmaskarna som inte stred för sitt landsLAG. Vem som helst kunde läsa in vem han riktade kritiken mot: börjar på Zl och slutar på atan.

Alla får tycka som de vill, vi ska alltid ha respekt för det.

Det som är lite humor i sammanhanget är att Fredrik själv inte direkt gjorde ett hästjobb defensivt på sin kant under de sista åren i landslaget.

Men vi tyckte alla - inklusive lagkamraterna - att han kunde få lov att fuska lite i hemjobbet för att Lagerbäcks landslag skulle få lite spets framåt.

4) Petningen 1

Senast Radiosporten petade Ralf Edström fick de ta tillbaka sitt beslut och låta honom fortsätta; ångradions lyssnare sa ifrån. Nu känns det som om beslutet står fast och många, många, många kommer att sakna en röst som alltid varit med.

5) Mario Frick

Liechtensteins stora fotbollshjälte genom alla år var en gång firad forwardsstjärna i Italien, för Verona, Ternana och Siena, och är beundransvärd på alla sätt med totalt 16 gjorda mål för blåbärsnationen.

Han gjorde sin första landskamp 1993 och är fortfarande med. Nu har han gjort som man gjorde ofta förut, tagit steget ned från forwardspositionen och blivit mittback. Jag gillar sånt.

6) Petningen 2

När SVT vill föryngra och låter lien gå, då får inte Stig Strand vara alpin expert i rutan längre. Självklart kommer det att märkas efter 28 år, bara inte dagens kids enbart vill förknippa honom med Vitapro. Strand är och var större än så, både i backen och i kommentatorsbåset.

7) Hope Solo

Jag har alltid tyckt att det varit världens bästa målvakt på damsidan och ett väldigt coolt namn.

Men när man läser om misshandeln av systern och systerns son så är det inte lika häftigt med Hope Solo längre. Även om USA:s ledning tycker att hon ska vara en del av deras landslag, trots att rättegång väntar.

8) Hösten

Det nya våren.

9) Lille-Burra

NHL är i gång och allra roligast var så klart att André Burakovsky fick göra mål i sin NHL-debut. Washingtons enda, dessutom, mot Montreal.

Bara ett mål kvar, sen har han slagit pappa Roberts målrekord i NHL (Ottawa Senators 1993).

10) Next Stop

Gamla hederliga Örjans Vall i Halmstad för U21-landslagets avgörande kvalmöte med Frankrike. Det första jag kommer göra är att stega upp till Örjan-stuga och beställa in en våffla, Sveriges bästa.