Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Ekwall: Det gör Linus till en större guldhjälte

Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN
Foto: Stefan Persson / BILDBYRÅN

Så blev det till slut en SM-final i ishockey som kunde engagera HELA Sverige.

För att få sportögonblick har en så suggestiv effekt som sudden i sjunde och avgörande matchen.

Och för att särskilt särskilda barn ingavs hopp; de är inte som alla andra, de är ibland mycket bättre än så.

SVÅRA LISTAN

1) Ronaldo vs Juve-muren

För så lär det väl bli i Cardiff.


2) Francesco Totti

Någon gång skulle det förstås ta slut.

En sanslöst intressant Champions League-final.

 

3) Herngrens möte

Åh, vad jag tyckte om Felix Herngrens möte med Ingvar Kamprad.

Varmt och värdigt.

Humoristiskt och allvarligt.

Och väldigt givande.

Vi får inte vara rädda för att göra fler sådana tv-program i sörjan av rätt mycket ytligt.

 

4) Abba-straffarna

Ja, den där nya metoden i samband med straffsparkstävlingar.

Den är vad den är, för blir det inte alltid press på en straffläggare någon gång någonstans? Och vad är då rättvist eller inte?

Men mest tänker jag på namnet.

Är Björn och Benny underrättade?

 

5) Patrik Sjöberg

Ständigt aktuell. Överallt. På alla sätt.

Med eller utan rekord.

 

6) Härliga allsvenskan

En och annan dötrist tillställning, det ska erkännas.

Men vi minns de galna matcherna och de har varit rätt många redan, både sett till utveckling och till drömmål.

Elfsborg-Östersund 4-4, med två Lasse Nilsson-mål på tilläggstid leder den ligan så här långt.

Men det är ju en del kvar…

 

7) Isabelle Haak

Lite i skymundan en av Sveriges mest lovande idrottstjejer.

Och en av världens mest lovande volleybollspelare.

Nu på väg till italienska Modena efter succésäsong i franska Haak Beziers.

 

8) Karlssons klädkod

Hockeyspelarna klär ju sig vanligtvis tråkigast i idrottsvärlden, Lex mysbyxa och plasttoffla.

Men Erik Karlsson är inte som vem som helst, vare sig på eller vid sidan om isen.

Den sviden och DE skorna på väg till match: weltklasse!

 

9) Salif Camara Jönsson

Det måste vara fotbolls-Sveriges häftigaste namn.

Det är i alla fall – så här långt – elitfotbollens främste målskytt.

 

10) Danny Wess, 60

Oklart hur det gick till, men nu är alltså min gode vän, Daniel Wessfeldt, 60 år.

Det firades med ett starkt sällskap stjärnglans och givetvis mycket Tom Jones blandat med Engelbert Humperdinck.

 

Next Stop

Ljungby!

Tv-laget är i gång med sin säsong och på lördag inviger vi hybridgräset på Lagavallen.

Sen har vi en fin säsong framför oss med besök på alla tänkbara härliga vallar och idrottsplatser runtom i landet.

HV 71:s målvakt, Linus Söderström, var en av hjältarna, det har säkert inte undgått någon.

Ej heller att han har haft det jobbigt genom åren, diagnosticerad med ett gäng bokstäver och Aspergers syndrom.

Med den diagnosen kommer nästan alltid en slitsam uppväxt, först med oron över vad som är ”fel”, sen med mobbning och utanförskap.

Linus Söderström har varit öppen med det och det gör honom till en större hjälte än en sådan med guldhjälm på huvudet.

Det springer runt alldeles för många killar och tjejer med liknande problem i Sverige som är vilsna i tron att diagnosen innebär att man inte duger till någonting.

Linus Söderström har bevisat motsatsen och han gjorde det för rätt många hundra tusentals tv-tittare.

Idrotten måste lära sig att inte räkna ut eller bort barn som betraktas som annorlunda, för det finns alltid hopp och möjligheter.

Och när det gäller adhd går det ibland att vända beteendemönstret till en styrka, snarare än en svaghet.

Jag har på senare tid träffat två framgångsrika unga personligheter som befästs med samma kombinationer av bokstäver, men som bekräftat tesen av att diagnosen varit grunden till deras framgång: Jon Olsson och Joakim ”Jocke” Lundell.

 

Efterspelet kom alltså, till stor del, att handla om att Linus Söderström blivit kallad för ”särbarn” av en spelare under finalen mot Brynäs.

Och han ville gärna göra det offentligt.

Det var också bra, på flera sätt.

För dels fick vi öppen debatt om det verbala klimatet på isen, dels fick både spelare och klubbar en möjlighet att rannsaka sig själv: är det verkligen OK att säga vad som helst på en is i samband med en match?

 

Låt mig först bara förtydliga att det som först lät som om hela Brynäs lag ständigt häcklade Söderström för detta visade sig sen vara en spelare som sa det en gång.

Det är också viktigt i helheten, för det var inget genomgående mönster.

Men en gång var en gång för mycket, inte minst för Linus Söderström, det var han som drabbades, det var han som mådde dåligt av att höra det, det var han som valde att berätta.

Det måste finnas gränser, för vad som är OK och inte OK att vräka ur sig, det säger nu även en del spelare och kloka hockeykrönikörer EFTER finalmatcherna,

Men det finns det ju inte, försök inte att lura i mig det.

Inte när hockeyspelare, oftast de som spikat fast sina hjälmar, står öga mot öga i matcher som måste vinnas.

Goda idrottskamrater när slaget är över, som boxare brukar vara, men när det väl gäller råder djungelns lag.

 

Jag har stått väldigt nära såväl avbytarbås som SM-finaler genom åren, under flera år var jag TV4:s mest utsända hockeyreporter, och då har jag ju bara fått ta del av det som sagts i bås och spelargångar.

Det ska knullas morsor, döttrar och syrror, det är tjockisar, bögar (finns få ställen på svensk mark som jag upplevt så mycket homofobi som i hockeykretsar) och det är klubbor som ska köras upp i rövar, ansikten som ska slaktas, diverse könsord som kombineras med valfria adjektiv och oftast börjar dessa ord på F. Och slutar på itta.

Vad som sägs ute på isen, som inte riktigt hörs, vågar jag knappt tänka på.

 

Om ishockeyn nu vill dra gränsen vid som Linus Söderström fick höra och tycker att den här enstaka händelsen är way over the limit så är det väldigt bra.

Brynäs lagkapten, Jacob Blomqvist, tyckte först att det var ”fjantigt” att berätta vad som sades på isen (ärligt talat tror jag att alla spelare faktiskt tycker så), men ändrade sig sen – när han fick kännedom om Söderströms diagnos – och betonade att han inte stod bakom att någon säger så där och hoppades att det inte var sant.

HV 71:s Christoffer Persson sa i sin tur att ”du smutskastar dig själv när du håller på med sådana grejer” och menade att det kan innebära den spelaren får svårt att få jobb i hockey-Sverige framöver.

Fint. Bra. Vackert nog.

Fast. Dock. I ärlighetens namn.

Jag vet inte riktigt var ishockeyn drar gränsen för smutskastning när det gäller, men den går långt efter homofobi, misshandelshot och allmän förnedring i alla fall.

Så mycket har jag hunnit höra genom åren att jag tveklöst kan verifiera det.

 

När hockeyspelare nu, i efterhand, vill göra gällande att det som Linus Söderström utsattes för var för jävligt så låter det alltså lite bättre än det egentligen är.

I det här fallet blev debatten viktig, inte minst för att den belyste Linus framgångar med (inte trots) den diagnosen.

Och det bekräftade att det fanns åtminstone en spelare på isen som kunde betraktas som lite dum i huvudet.

Det var inte han i HV med adhd.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!