Patrick Ekwall
Jag kan ha full förståelse att idrottsmän på allra högsta nivå ibland kan göra rätt mycket för att vinna eftersom de inte klarar av att förlora.
Det räcker att jag går till mig själv, snart 51 år, som kan tjafsa med en svårt nytunnlad motståndare i en träningsmatch på division 7-nivå.
Eller förbanna ett par missade padelslag genom att massakrera mitt eget racket minutiöst, som om det inte vore fel på någonting annat.
Jag förstår att idrottsmän tappar det ibland.
Att bli förbannad över en tackling, missad passning, illa riktad backhand, domslut eller (allra värst) en förlust är en del av idrottens natur.
På amatörnivå, såväl som i SHL eller Champions League.
Det sker rätt ofta för stunden i affekt och vissa kan sortera bort känslorna omgående medan Olof Mellberg skulle kunna strypa dig om råkade fråga honom vad klockan två är timmar efter en förlust.
Det är gränsfall ibland, men jag kan ha en viss förståelse.
Men dåliga förlorare är en sak, för det finns ingen med idrottshjärna som älskar att förlora.
Dagisfasonerna, däremot, en helt annan sak, det är de som får mig att må riktigt illa.
Jag kan förvisso känna att efterspelet till uppvärmningsbråket mellan Luleå och Frölunda tenderade att vara en stor portion underhållande lyteskomik.
Men jag ville inte skratta när jag tog del av konversationen efteråt.
Ni får den här igen och föreställ er gärna citaten som om de kom ur munnen från ett 4-årigt barn (jag gjorde det i podcasten PÅDDEN som Olsson och jag har, det blev löjligt effektfullt).
Upprinnelsen är alltså att spelarna ställde sig vid mittlinjen, tittade på varandra och delade ut några slag. Under uppvärmningen.
"Emil sprutade ned min kompis med snö. Jag gillade inte det", sa Frölundas Joey Crabb, 33 år.
"Men Joey började. Han sköt en puck på Emil. Då sköt vi bara tillbaka en på dom andra", svarade Luleås Jonathan Granström, 30 år.
Var det du som sköt, Jonathan?
"Jag kommer inte ihåg".
Joey Crabb förnekar inte att han sköt en puck mot Emil Sylvegård.
"För det var han som började! Jag sköt inte hårt. Jag träffade honom inte ens", förklarade Joey.
Alltså, hur kan det bli så här? Var drar vi gränsen för hur en elitidrottsman på allra högsta nationella nivå får framställa sin egen yrkeskår?
Då ska ni veta att jag förfinat citaten något, för att spelarnas ordförråd inte alltid räcker till, och för att ingen ska tro att det verkligen var små pojkar på riktigt.
Jag har varit med tillräckligt länge för att förstå att adrenalinet sprutar ur hjälmarna under intensiva matcher i ishockeyns SM-slutspel och att folk pucklar på varandra.
Tyck vad man vill om det, det går inte att göra så mycket åt men säg som det är: Vi ville slå någon annan på käften för att ville slå någon annan på käften.
Och inte att någon har tagit min hink och spade.
På fotbollens allra högsta nivå är det däremot ovanligt att folk slår varandra med knytnävarna i ansiktet.
Men lite väl ofta händer det att någon låtsas att det har hänt. De gör det så mycket, så ofta och så överdrivet att jag börjar ana att de på fullaste allvar tror att det verkligen blivit slagna.
Trots att en hel värld tydligt kan se att ingen gjort det.
Det allra senaste exemplet när Real Madrids Marcelo stöp som en knockad boxare med händerna över ansiktet sedan Wolfsburgs Maximilian Arnold touchat honom med handflatan i bröstet.
Varför håller man på så?
När blir fullvuxna idrottsmän så fulla av skam att de är beredda att göra sig själv till ett åtlöje inför hela fotbollsvärlden för att vinna en fördel?
När och hur förvandlas de till små, små barn i en låda med sand? Kan någon förklara det?
Det är 14 år sen som den begåvade fotbollsspelaren Rivaldo spelade teater mot Turkiet i VM och för evigt stämplades som en skam för fotbollen.
Ändå fortsätter idiotin, det är som att vissa fotbollsstjärnor inte bryr sig om konsekvenserna för de skrattar ändå hela vägen till banken.
Jag förstår om en 2-åring ramlar, slår sig lite på pekfingret men vill ha ett plåster i pannan.
Men jag kan aldrig förstå hur en vuxen fotbollsspelare tar sig för ansiktet när han vet att varenda kamera på arenan kan avslöja att ingen var i närheten av ansiktet och bilderna kablas ut över hela världen innan ens Marcelo hunnit resa sig upp och spela vidare.
Hur blev det så?
När bestämde sig vuxna idrottsmän att bete sig som små barn?
Inte för att de vill vinna.
Utan för att försöka bevisa att den andra var dum, jättedum och faktiskt slog mig hårt och det gjorde jätteont så att jag nästan började gråta.