Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Det är inte spelarnas lag – det är ditt, mitt, folkets

Christian Eriksen Foto: PILAR OLIVARES / REUTERS BILDBYRÅN
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Den där äran att få dra på sig landslagströjan.

Som vi har hört fotbollsspelare prata om den känslan; drömmen som gått i uppfyllelse.

Men det är uppenbarligen inte värt ett skit om du inte får tillräckligt bra betalt för det.

Jag förstår om folk vänder sig mot spelarna och tycker att de är pengakåta primadonnor.

För landslaget är inte spelarnas lag. Det är vårt lag: Ditt, mitt, folkets och fotbollens.

Danmark fick rafsa ihop ett gäng amatörspelare från tredje- och fjärdedivisionen, med gamle Faxe Jensen som coach och med några futsalspelare, med Kasper Skräp och med Anders Hunsballe.

De smugglades ombord på en flight till Slovakien. På resan dit såg de ut som ett korplag på fylleresa till London, i blandad privat klädsel med allehanda trekvartsbyxor, remsandaler och med ickesponsrade sneakers som hade varit med ett tag.

Det talades om en fars, om ett stort skämt.

Jag tyckte det var en befrielse.

Det var tillbaka till verkligheten igen.

Till den tiden då fotbollsspelare tyckte det var tillräckligt att vara en del av landets fotbollslandslag, att med glädje och stolthet representera sitt land utan att det fanns någonting annat i hela världen som var viktigare just där och då.

Inte cash, inte hotellrummens standard, inte den egna kocken, inte vilka platser som spelarfruarna skulle ha på läktaren, inte vilka varumärken som var viktigare än landslagets.

John Faxe Jensens landslag var stolta, lyckliga, stridslystna, och halvdåliga landslagsspelare men på något vis var de ändå på riktigt.

Vilket inte bara jag uppskattade.

Tittarsifforna för den här matchen var dubbelt så höga som Danmarks senaste träningslandskamp, danskarna öste sin kärlek över spelarna och mina danska journalistkollegor var lyriska över att få träffa spelare som efteråt lyste av äkta glädje.

Ja, det må vara lite väl simpelt populistiskt att gasta om överbetalda fotbollsdivor som inte kan tycka att landslagsspel är bra nog.

Jag förstår att den förhandling som Christian Eriksens lagkamrater vs DBU är mer komplicerad i små detaljer än vi har kännedom om.

Men ändå.

När och varför blev landslaget en fråga om business för spelarna?

 

Jag tycker det finns fullt fog att fråga sig varför danska – eller för den delen svenska – fotbollsproffs ska ha betalt för att representera landslaget.

Det är inte ju inte direkt så att spelarnas feta löner fryses inne när de åker på landslagsuppdrag.

Någon kan hävda att de minsann får vara borta från fru och barn under någon vecka, på VM kanske till och med i tre veckor minus de dagar som spelarfruarna flygs in till matcher, lyxhotell och samlingar i chartrat plan.

Krävs det verkligen ett kollektivavtal för det, i ärlighetens namn?

Det är ingen som tvingar någon att spela för landslaget i fotboll och kan man inte göra det utan en lön utöver den vanliga, ja, då behöver du inte vara med.

Jag förstår också att förbundet drar in stora summor på landslagsspel.

Men i min värld är det inte spelarnas pengar.

Det är fotbollens.

Det är pengar som ska vidare ut till alla små klubbar runtom i landet, till alla ledare som gör allt för att få den här folkrörelsen att gå runt, till alla de som varje år lägger ned tid, kraft och pengar på fotbollen.

Till alla killar och tjejer som ska fostras för att en dag nå just det landslaget.

Vad ska spelarna med de pengarna till?

De spelar i landslaget och de har förhoppningsvis stora framgångar där vilket i sin tur genererar en hel del cash – men landslagsspel innebär i sin tur även större möjligheter och chanser att tjäna (rättmätigt) ännu större belopp, i ännu större klubbar med ännu tjockare lönekuvert.

Jag tycker att landslagsspelarna kan få ett dugligt traktamente. Thats it.

Om pengarna är drivkraften för att vara en del av landslaget, stanna hemma.

Och om spelarna ska ha betalt så borde alla vi som på något vis är involverade i svensk fotboll, vi som pröjsar medlemsavgifter, licenser och Bingolotter, få veta hur mycket de får.

Siffrorna borde vara offentliga och det känns mer som ett krav än som en vädjan.

Varför ska de uppgifterna hemlighållas av förbund och spelare? Vad är det vi inte behöver veta och varför?

 

Jag tror dessutom att det hade kunnat räta ut en del frågetecken i den svenska landslagsfotbollen.

Har verkligen herrarna så mycket högre ersättning än damerna och vad kan det bero på?

Till skillnad från Danmark så kom Sverige överens om sitt landslagsavtal på en knapp halvtimme.

Det sägs att Granqvist, Forsberg, Berg och Co gick med på att sänka sin tidigare deal och har nu samma dagsarvode och matchpremier som damerna. Det som skiljer är bonus för mästerskap (som styrs av Uefa/Fifa) samt procent per åskådare vid hemmamatcher eftersom herrarna har betydligt fler åskådare som dessutom pröjsar lite mer.

Sägs det.

Om siffrorna varit offentliga hade vi med säkerhet fått veta. Fram med allting. Svart på vitt. Sluta dölja något som alla faktiskt har rätt att ta del av.

När blev det så här, egentligen?

När blev äran att dra på sig landslagströjan en fråga om pengar och inte om stolthet?

Varför är det ens en fråga om huruvida man ska spela för landslaget i fotboll om man får tillräckligt betalt eller inte?

Anders Hunsballe och hans danska landslagskompisar fick två kalla efter matchen i Slovakien.

Nöjda nog med det.

Men mest lyckliga över att ha fått en möjlighet att representera sitt land i fotboll.

Alla landslagsspelare i hela världen borde alltid fundera över den ynnesten, den äran, den stoltheten.

Värd så mycket mer än pengar till ännu en ny tröja från Dsquared.

 

SVÅRA LISTAN...

VM-damerna

Ännu en sommar säkrad med ett fotbollsmästerskap som kan skapa nya svenska hjältar.

1-0-segern i den helt avgörande bortamatchen mot Danmark var en imponerande uppvisning i kontroll.

Snyggt. Imponerande.

Valkampanj 1

Först: om du inte gjort det, gå och rösta i dag.

Det är viktigare än någonsin i tider där du ofattbart nog kan höra stöveltramp trampandes i kulisserna.

Sen: Oavsett vilken regering Sverige lyckas rafsa ihop så MÅSTE svenska politiker inse att vi behöver en minister som ansvarar för landets största och viktigaste folkrörelse: idrotten.

Inte någon minister som ska sköta idrotten vid sidan av andra tunga ansvarsområden och inte bara synas/höras så snart det ska spelas en viktig fotbollslandskamp inför strålkastarljus.

Ta idrotten på allvar och inse att det är samhällets viktigaste redskap just nu.

Frankie Boy

Frank Andersson, min goda vän, alltid full fart framåt, alltid redo för ett nytt grepp eller två, alltid med ett leende på läpparna.

Nu går han en kamp mot klockan och måste ta sig ur ett läge i brygga.

Kör hårt, Frankie – du fixar det här. Också.

Valkampanj 2

Albin Ekdals och Jimmy Durmaz på Instagram.

Väldigt fyndig förstås, men framför allt viktig.

I tider där idrottsstjärnor tystas och inte ens vill eller vågar ha en åsikt om vad det är för väder ute känns deras ställningstagande som en liten gåva.

Serena Williams

Hon känns allt mer som den ultimata idrottskvinnan.

Det psyket, den vinnarskallen, den urkraften.

Boktipset

”Jag är fotboll”

Zlatan ger ut ett nytt alster och det är Olsson som har författat.

Kommer i november.

I senaste avsnittet av podcasten PÅDDEN berättar Olsson väldigt mycket och länge om vad boken egentligen handlar om.

Linus Hallenius

Inte ens de få som trodde att Gif Sundsvall skulle ha en chans att vinna Champions League med sin andrasortering från spanska ligan (som ju varit fantastiskt bra i allsvenskan, vad det nu säger) trodde att Linus Hallenius skulle ha en chans att vinna den allsvenska skytteligan inför de avslutande tio omgångarna.

Men Hallenius är ytterligare ett exempel på hur mycket självförtroende betyder för en fotbollsspelare.

Och nu hoppas jag faktiskt att han vinner. Han är värd det.

Brommadårarna

Uppenbarligen lite för många i Brommapojkarna.

Vad fan händer?

Hur kunde det gå så snett, så snabbt.

Robin Quaison

Så pass hygglig i landskampen mot Österrike att han förtjänar att få sitt namn rättstavat på tröjan till nästa landskamp.

Next Stop

Venedig först, Rom sen.

Jobb och nöje,

Jag kämpar vidare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!