Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Då räcker det inte med idrottens lagar

Jakob Lilja dömdes för misshandel efter crosscheckingen på Jens Olsson. Foto: Skärmdump
Linus Henriksson har polisanmälts för slaget på Christopher Holmér.

Har idrotten sina egna lagar? Jodå. 

Är idrotten en fristad för kriminalitet? Nej.

Därför är det inte fel att polisanmäla misstänkta brott som begås på idrottens scen.

Vi har två väldigt aktuella fall i Sverige.

Ishockeyspelaren Jakob Lilja dömdes för misshandel efter att ha slagit en motståndare med klubba i nacken 2015. Han fälldes i såväl tingsrätten som hovrätten och har nu överklagat hovrättens dom till Högsta domstolen.

Och i förra veckan polisanmäldes innebandyspelaren Linus Henriksson, misstänkt för att medvetet ha svingat sin klubba i ansiktet på Christopher Holmér.

Rätt höga röster i idrottsfamiljen tycker att det är för jävligt att samhället ger sig in och rotar i idrottens värld.

Jag tycker tvärtom, det är viktigt att vi får veta var gränsen går mellan idrottens förutbestämda regler och samhällets lagar.

För det är förstås skillnad.

Och det vore lite väl enkelt att hävda att idrotten ska ha någon sorts mandat att dra den gränsen på egen hand.

 

Fram till år 2000 tyckte man likadant i NHL, de stora, starka, tuffa killarnas mötesplats.

Men när Marty McSorley använde klubban som ett slagträ i huvudet på Donald Brashear så räckte det inte med att NHL stängde av McSorley i ett år, han dömdes senare för misshandel till 18 månaders skyddstillsyn och ytterligare böter.

Brashear skadade sig och var borta ett par veckor, det brutala slaget (och fallet i isen) gav honom en hjärnskakning.

Skulle det räcka med idrottens egna lagar i det fallet?

Självklart inte.

 

De som inte anser att våra lagar ska råda överallt tror framför allt att det kommer att hagla polisanmälningar, men jag tror inte det.

Tvärtom kommer det bli tydligare vad som är ett brott och vad som inte är det.

Boxning? MMA?

Anmälan för misshandel efter varje gala?

Nej, för att vi måste utgå från sporten och syftet med den.

I vissa kampsporter är avsikten att, bland annat, med våld besegra sin motståndare. Med ett regelverk och omfattande säkerhetsföreskrifter.

Skulle en boxare däremot slå ned sin motståndare bakifrån efter en avslutad rond, på väg till sin ringhörna  – ja, då skulle vi kunna ha ett givet case.

 

I de specifika aktuella fallen kan jag fortfarande tycka att det inte är särskilt underligt att Jakob Lilja blivit fälld i såväl tings- som hovrätt.

Det är ett väldigt brutalt våld mot Jens Olssons nacke, bakifrån, långt från händelsens centrum.

Som har väldigt lite med ishockey att göra.

Det händer att det smäller till i sport, medvetet och omedvetet; klubbor hamnar fel, dobbar tar illa, armbågar träffar onödigt. Jag köper det rakt av och jag tycker det ska stanna långt innanför sportens regelverk.

Men att tydligt dra sin klubba upprepade gånger i en crosscheck över nacke och rygg blir lätt föremål för någonting annat som inte längre har med sporten att göra.

Är det då att betrakta som ”sådant som händer” i stridens hetta? Ja, det är förstås mycket möjligt, men det är en tandlös ursäkt om det faktiskt kan vara en kriminell handling.

Oavsett vad vi tycker om domen mot Lilja så är det fortfarande så att idrottens arena inte kan gå helt fri från en rättslig bedömning med förbehållsrätten att det där sköter idrotten på egen hand.

Jakob Lilja fick sitt straff av ishockeyn och det betraktades som hårt: tio matcher.

Men i hockeyn omvandlas (ett annat ord för att cash är bra nog) avstängning ibland till böter och Lilja fick ofrivilligt avstå från totalt sex matcher. 

I det färska innebandyfallet är jag skeptisk däremot. Jag har sett två vinklar och de visar olika grader av medvetenhet vid slaget.

Däremot har jag inga problem med att det polisanmäls, för OM det prövas rättsligt (vilket jag betvivlar) så är det bra att få veta var gränsen går.

 

 

Jag vill givetvis inte ha en idrott som ständigt blir föremål för polisutredningar.

Men så kommer det inte att bli, för det finns ändå ganska tydliga bilder av vad som är idrott och vad som inte är idrott, även i samhällets instanser. 

Däremot får idrotten aldrig blir en fristad för kriminella handlingar.

Idrotten ska döma sport, samhället tar hand om lagbrotten.

 

SVÅRA LISTAN

1) The Queen of Swimming

Tveklöst är det så, Sarah Sjöström ÄGER simvärlden.

I överlägsen stil kommer hon att vinna Världscupen totalt och det ger inte bara en hel del cash, det ger henne ytterligare status som sportens stora affischnamn.

 

2) Jaromir Jagr

45 år men fortfarande hungrig på ännu mera ishockey.

1711 matcher och 1914 poäng inför sitt nya äventyr, den här gången i Calgary Flames.

Under sin 24:e NHL-säsong kan han nå Gordie Howes rekord för antal matcher,

Däremot blir tuffare att nå Wayne Gretzkys antal poäng: 3239! På totalt 1693 matcher.

Men det säger förstås mycket mer om Gretzky än om någon annan.

 

3) Syrien

Det är en osannolik fotbollssaga, den som det krigshärjade landet skriver. 

1-1  i första play off-mötet med Australien på ”hemmaplan”, som är i Malaysia på grund av situationen i det egna landet, var inte optimalt inför returen

Men bara att det faktiskt finns en chans för syrierna att nå VM är vackert nog.

 

4) Hedvig Lindahl

Fick rubriker till och med i konservativfotbolls-England när hon höll nollan för sitt Chelsea i Champions League-mötet med Bayern München.

19-6 i avslut från tyskorna (med Fridolina Rolfö).

Men 1-0 till Chelsea och Lindahl spikade igen fullständigt.

 

5) Lofoten 

Dit trodde jag aldrig att jag skulle bege mig.

Men det var en sagolik resa längs kustremsan, hela vägen in i Trollfjorden.

Med gott sällskap dessutom, i Daniel Wessfeldt.

Rekommenderas. Hurtigruten, såväl som Wessfeldt.

 

6) Björklöven

Alla som kände att ishockeyn skulle kvävas när SHL gjorde vad de kunde för att stänga dörrarna upp i den högsta serien har aldrig varit och sett (och hört) Björklöven spela hemmamatch i allsvenskan efter två raka segrar.

 

7) Patrik Sjöberg

SVT-dokumentären ”Sjöberg i terapi” tar tag i mig; naken och modigt.

Patrik och jag känner varandra väl, det är en väldigt god vän, och jag känner att det är starkt av honom att öppna sig som han gör i programmet.

För många är det en helt ny Patrik. Men en bra jävla Patrik.

 

8) Sportböcker 

Mats Magnussons har jag skrivit om, den skakar om och är viktig även om jag ibland har svårt att identifiera bokens språk och italienska liknelser med den Masse jag känner.

Men det har kommit fler sportböcker i dagarna som jag gärna rekommenderar.

Ronnie Hellström (Idrottsförlaget) ger åtminstone mig en fin nostalgitripp och Emil ”Heaton” Christensens ”Livet på spel” (Lava) är intressant om en ny sport/företeelse och en gripande  story om att nå hela vägen fram.

 

9) Väggen Svensson

Blir du inte en staty är det bra nog men en tavla.

Åtminstone om den är 396 kvadratmeter.

Anders Svensson förevigas på Borås Arenas väggar av gatukonstnären Shai Dahan.

 

Next Stop

Amsterdam Arena. Såklart.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!