Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrick Ekwall

Är inte så enkelt som att dra ner byxorna på folk

Foto: SRDJAN SUKI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: JEON HEON-KYUN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Foto: IBRAHEEM AL OMARI / REUTERS BILDBYRÅN

Man eller kvinna; eller Caster Semenya?

Friidrottens kontroversiella beslut för hyperandrogena har inte oväntat skapat en vildsint debatt.

Det är en komplex fråga men det är åtminstone inte så enkelt som att bara dra ned byxorna på folk och poängtera att det här en man, det här är en kvinna.

Kortfattat, förenklat:

Hyperandrogena kvinnor producerar onormalt höga värden av manliga könshormoner.

Det ger ett testosteronvärde som skyhögt överstiger ett som är en normal snittnivå, som i sin tur ger den hyperandrogena kvinnan per automatik kraft och styrka som en man.

I friidrott har det internationella förbundet (IAAF) efter två års undersökningar konstaterat att hyperandrogena kvinnor har en alldeles för stor fördel för att det skulle vara rättvist eller – om du så vill – ska klassificeras som ”kvinna” inom ramen för den tävlingskategorin.

2011 införde IAAF en gräns för hur höga testosteronvärden en kvinna kunde ha för att få tävla.

2015 fick de dra tillbaka den regeln sedan den indiska hyperandrogena 100-meterslöperskan Dutee Chand överklagat beslutet till idrottens skiljedomstol, Cas.

 

LÄS MER: Här lämnar Semenya TV4-intervjun efter frågan 

 

De bad i sin tur IAAF att presentera bevis för att skillnaderna var tillräckligt stora.

Under perioden mellan 2011-2015 fortsatte den sydafrikanska medeldistanslöperskan, Caster Semenya, att tävla.

Hon fick medicinera för att få ned sina testosteronvärden, vilket alltså är fullt möjligt och i de flesta fall sedvänja.

Fortfarande sprang Semenya bra nog på en internationell nivå. Men 5-7 sekunder långsammare och väldigt långt från att vara vida överlägsen alla andra.

Det var, med andra ord, stor skillnad.

Men det var så klart inte bevis nog, IAAF:s undersökning omfattade tusentals kvinnor/tävlingar/tider under två år.

Till slut beslutades alltså att kvinnor måste ha ett begränsat testosteronvärde för att få tävla i klassen ”female”.

Det gäller dock endast grenarna 400 m, 400 m häck, 800 m, 1500 m – det var i de grenarna IAAF kunde lägga fram tydliga bevis för de stora skillnaderna. 

 

Jag tycker synd om Caster Semenya.

Hon har helt oförskyllt hamnat i den här stormens öga.

Det är inte hennes fel att frågan kastas omkring likt en het potatis och där hon, eftersom hon varit överlägset bäst, blivit en symbol för någons sorts övermänniska, i många fall bland världens otaliga knäppgökar hånats för att vara ett omänskligt monster.

Dessutom är hon inte ensam i friidrottsvärlden, det finns flera andra framgångsrika hyperandrogena kvinnor på medelsdistanserna – men Semenya är i särklass bäst.

Och, så klart: Caster Semenya är född så som hon är född, med väldigt specifika egenskaper.

Foto: KAMRAN JEBREILI / AP TT NYHETSBYRÅN

De som är emot beslutet säger att kvinnor måste accepteras med exceptionella genetiska förutsättningar de fötts med, oavsett vilka de är.

De som är för pekar på fakta och konstaterar att den förhöjda graden av testosteron som hyperandrogena kvinnor producerar gör att de inte längre tillhör klassen ”kvinnor”, sett utifrån de fysiska ramar som gjorde att man en gång i tiden valde att tävla i två olika klasser.

Det är förstås inte lätt, för det är i grunden infekterat och ett ämne som lätt skapar motsättningar, men det allra enklaste du kan göra är att hävda att IAAF är gubbiga stofiler som inte låter kvinnor vara kvinnor.

För det första handlar det inte om det.

För det andra har det gjorts en väldigt omfattande utredning.

Och för det tredje är det alltid lite mer komplicerat än så.

 

Det allra vanligaste argumentet är att ”män som fötts med ovanliga egenskaper får tävla vidare, kvinnor stoppas däremot”.

Är det så?

Ska vi undersöka om jamaicanska sprinters har en genetisk fördel?

Ska vi tillåta handbollens linjespelare Andreas ”Stycket” Nilsson att ha händer som dasslock och storlek 50 i skor?

Får kvinnliga basketspelare vara över 1.92?

Ska Leo Messi bara få dribbla bort fyra spelare åt gången? 

Den sydafrikanske idrottsforskaren, Ross Tucker, har svarat så här: ”De här argumenten har varit frustrerande från början av den här debatten eftersom en kvinna med Y kromosom och höga testosteronvärden definitivt inte är detsamma som en sprinter med explosiva muskelfibrer eller en NBA-spelare som är 2:08. Varför? För att vi har konstaterat att män och kvinnor är annorlunda och därför skapat separata kategorier att tävla i. Vi har inte kreerat längdkategorier i basket, fibertyper i löpning, skostorlek i simning. Vi har en kvinnokategori av en anledning och det är för att integritetskydda sporten och kvinnornas tävlingar mot den mest kraftfulla genetiska influensen – det manliga kromosomet.”

 

Det är förstås inte bara testosteronhalten som ska särskilja kategorierna män och kvinnor i tävlingsform. Men bevisligen är det en stor anledning.

Hyperandrogenism ger för stora fördelar.

Och även om det är kontroversiellt att hävda så: med de testosteronhalter som hyperandrogena kvinnor producerar så är de i sin tävlingsform mer i kategorin ”man” än ”kvinna”.

 

LÄS MER: Profilerna kritiska: ”Jag känner ett stort obehag nu” 

 

Det finns två separata tävlingsklasser och det finns ett skäl till det, ett av de mest signifikanta skälen är att män är större, starkare och kraftfullare eftersom de sen puberteten producerar 10-30 procent mer testosteron än kvinnor gör.

Av just den anledningen hade det varit orättvist om de inte delat in det i två olika klasser, en för män och en för kvinnor.

Var ska vi då dra den gränsen?

Knappast utefter egenskaper som har med vikt, längd, teknik, eller snabbhet att göra. Givetvis inte efter vare sig sexuell läggning eller utseende.

Men vid testosteronhalten.

Det som faktiskt skiljer kategorierna kvinna och man i tävlingsform.

Och det som gör att friidrotten tävlar i två olika kategorier.

Svåra listan

1) Pingis

Oj, var det var kul att se bordtennis och svenska VM-framgångar igen.

Bara att höra det fint klonkande pingisboll-ljudet mot racket och bord, jag kände att jag hade saknat det sen storhetstiden.

Det var även lite flashback att se sändningen på SVT i gammalt hederligt tv-tempo utan direkta höjningar, med Jörgen Persson som väldigt bra 

expert och med Staffan Lindeborg precis som han lät 1989 i Chiba. Älskade att höra att Sverige tagit sig till ”kvattsfinal”.

 

2) Jenny Fransson

Kul att se den här fightern tillbaka på brottarmattan.

EM-succé direkt.

 

3) Hockey-VM

Känslan är att man längtat efter det här hockeymästerskapet efter den 

gråtrista underliga OS-turneringen.

Det kommer bli bra drag i Köpenhamn.

 

4) Fredrik Ljungberg

Naej…men han har verkligen tagit sig som expert i Viasats Champions League-studio.

 

5) VM-truppen

Det är bara några dagar kvar tills det att Janne Andersson ska presentera de 23 män som ska representera Sverige i fotbolls-VM.

Så snabbt går tiden ibland.

Och sällan har jag varit med om en trupputtagning som på förhand känns helt fri från tänkbara sensationer.

Jiloan Hamad, ja, kanske, kanske, möjligen, men det var längesen han var med i ett landslag och även om spelartypen kan behövas på en position 

som känns osäker och skadedrabbad så går Janne sannolikt på sina trogna säkra kort.

Det är möjligt att truppen inte helt spikas 15 maj, att någon position lämnas öppen och då kan det finnas en öppning för Hamad att spela in sig 

i truppen på VM-lägret?

 

6) Emil Forsberg

Var hamnar han?

Utgår från att det blir någon annanstans än i Leipzig efter sommaren.

 

7) Boktipset

Anders Roslunds ”Tre timmar”.

Fantastisk.

 

8) Micke Lustig

Har något överraskande blivit världsberömd för såväl målgester (minns ni elorgeln?) och segerjubel.

Så till den milda grad att han blev en polisiär fråga i Skottland.

 

9) ABBA

Om vi nu ska fortsätta tjata om comeback.

Här har vi en comeback som du inte skojar bort.

 

10) Next Stop

Göteborg och Varberg.

Jag har lovat Patrik Sjöberg att cykla de tio milen för välgörande ändamål (barnen!) och det var förstås givet när jag nu hade tid.

Frågan är bara hur mycket tid?

Fixar mina korta ben att trampa framåt i tio mil på mindre än ett dygn?