Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Pär Andersson

Pär Andersson: Det förändrade hennes liv

Foto: Christian Örnberg

Sveriges snabbaste idrottskvinna sprang ifrån allt och alla i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Men hon lyckades aldrig springa ifrån eller skaka av sig den mörka dopinghistoria som förändrade hennes liv.

"Jag känner att jag har ett ansvar att berätta, inte för att försöka övertyga, men i alla fall berätta hur jag har upplevt allting."

När Linda Haglund hösten 2013 släppte sin självbiografi "Lindas Resa" hade det gått 32 år sedan det dopingtest som förändrade livet och karriären för Sveriges snabbaste kvinna.

Förekomsten av anabola steroider i Lindas kropp ledde till avstängningar, överklaganden, bråk och anklagelser.

Linda Haglund friades till sist av Svenska friidrottsförbundet - internationellt stoppades hon från att tävla i 1,5 år - men hon sprang aldrig lika snabbt igen.

De två svenska rekord, på 100 och 200 meter, som står sig än i dag sattes innan dopingskandalen.

Själv höll hon hela tiden fast vid att det var hennes dåvarande tränare som lurade i henne förbjudna tabletter.

I en intervju med SportExpressens Linus Sunnervik i samband med boksläppet 2013 sa Linda Haglund:
- Jag är inte intresserad av huruvida folk tror på mig eller inte. Jag vill bara berätta hur det kan vara, när man inte har bra ledare.

 

Av de klassiska 56:orna var Linda Haglund den som tidigt försvann ur rampljuset, när Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Frank Andersson fortsatte att vara superstjärnor i tv och tidningar.

Från att ha haft sin bild på mjölkpaket och affischer på stan svalnade intresset sakta men säkert för dåtidens Carolina Klüft eller Sanna Kallur.

Hon flyttade till USA, satsade på en karriär som konstnär, återvände hem, blev lärare och ställde upp i Let's Dance och Mästarnas Mästare, men till skillnad från 56-kollegan Ingemar Stenmark dansade hon aldrig in i tv-publikens hjärtan.

Och under mina år som friidrottsreporter hörde jag aldrig någon aktiv eller tränare nämna Linda Haglunds namn.

Inga samarbeten, inga tips, ingenting.

Lite konstigt kan tyckas med tanke på att svensk friidrott inte direkt har svämmat över av sprintstjärnor.

Men stämpeln som en fuskare fanns alltid där - trots förbundets friande dom.

 

 Samtidigt är det också viktigt att poängtera det som hennes bror Jimmy Haglund nu berättar efter dödsbeskedet, att Linda var en dörröppnare för alla de kvinnliga idrottsstjärnor som Sverige fått fram sedan 1980-talet.

- Jag var med Linda under hennes bästa tid och hon var en ambassadör för kvinnlig idrott. Hon var väldigt noga med att tjejerna kom fram och visade sig på alla möjliga sätt. Hon var ganska tuff gentemot att kvinnliga och manliga idrottare skulle vara lika mycket värda. Hon gjorde kvinnlig idrott väldigt stor.

Utan Linda Haglunds attityd och kampvilja hade kanske kampen för en mer jämställd svensk idrottsvärld tagit ännu längre tid.

Det är en bedrift som inte ens en mörk dopinghistoria kan svärta ner.