Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Pär Andersson

Kom hem till landet du älskar, Ludmila

Ludmila Enquist. Foto: © Bildbyrån
Foto: ERICH STERING / DN

Ludmila Engquist gjorde bort sig för 17 (S-J-U-T-T-O-N!) år sedan.

Det är väldigt längesen och jag är övertygad om att svenska folket har förlåtit henne.

Men den stora frågan är om Ludmila har förlåtit sig själv.

Det skär i hjärtat att läsa det två sidor långa brev som Ludmila Engquist har skickat till SportExpressens reporter Ludvig Holmberg med anledning av de nya anklagelser som nu riktas mot henne.

Att hon tillsammans med flera lagkamrater höll sig undan dopingpolisen i 10-12 timmar efter att ha stoppats i tullen i Malmö på väg in i Sverige 1992.

I sitt brev skriver hon:

”Jag accepterar, och får leva med, att för många så kommer jag tydligen alltid vara den jävla ryskan som dopade sig. Det smärtar enormt, då jag ser Sverige som mitt hem, och älskar landet. Men jag har ingen rätt att kräva att få kalla det mitt hemland, även om jag i mitt hjärta alltid kommer att känna så. Det måste jag helt enkelt leva med.”

Måste du verkligen leva med det Ludmila?

Jag har en idé till dig.

Plötsligt var hon inte hela svenska folkets Ludmila

Fredagskvällen den 30 juli 1999 var jag en av alla dem som hade sökt sig till Stockholms stadion.

Ludmilas comeback efter bröstcancern.

Sommarväder, fullsatta läktare, världsstjärnor som Marion Jones, Michael Johnson och Merlene Ottey var förpassade till statistrollen.

Jublet när Ludmila mot alla odds passerade mållinjen först av alla var öronbedövande och ville aldrig ta slut.

I det ögonblicket fanns det inte många människor i hela Sverige som var mer populära.

Men populariteten skulle som bekant få ett slut, drygt två år senare.

Dopad. En fuskare.

Plötsligt var det inte längre några målade fingernaglar i svenska flaggans färger.

Plötsligt var hon inte längre hela svenska folkets Ludmila.

Tillsammans med maken Johan gömde hon sig i Spanien, men återvände hem till Stockholm efter en tid för att jobba som massör.

Johan Engquist sa också då i en intervju med Aftonbladet: 

– Hon känner att hon blivit väl mottagen sedan hon flyttade till Sverige. Både från vanliga människor och från media. Det är inte samma dömande ton längre.

I sin sista stora intervju, med Stina Dabrowski 2005, sa Ludmila ”jag tycker att man ska kunna förlåta”.

Ändå visar det sig nu att hon 13 år senare fortfarande inte känner sig förlåten.

Ludmila Enquist. Foto: TOMMY STENSSON

Ludmila skulle få upprättelse och förlåtelse

Så vad skulle hända om Ludmila testade att på riktigt försöka ändra på den känslan?

Hur skulle folk reagera om hon dök upp på Idrottsgalan i Globen? Eller hos Skavlan? Eller i Mästarnas mästare?

Skulle svenska folket koka av ilska? Knappast.

Jag tror att en ärlig och känslosam Ludmila Engquist, som uppenbarligen har lidit väldigt mycket av ett korkat misstag för 17 år sedan, skulle få upprättelse och förlåtelse.

Jag tror till och med att hon skulle ha alla möjligheter att bli älskad igen.

Så ett råd, oavsett om du vill leva resten av ditt liv utanför offentlighetens ljus, kom hem till det land du ser som ditt hem och våga känna dig förlåten en gång för alla.

Förlåten både av dig själv och av alla oss som minns den där sommarkvällen på Stockholms stadion.

 

LÄS MER: Ludmila Engquist bryter tystnaden – efter nya anklagelser