Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Zlatan twittrar – alltså finns han

Zlatan Ibrahimovic under EM 2016, vilket blev hans sista framträdande i landslaget.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Förbundskapten Janne Andersson.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Det gör inget. Janne Andersson borstar av sig även den här lilla distraktionen säger han.

Men han vet samma sak som alla andra.

Zlatan twittrar, alltså finns han.

Faktum är att det är svårt att hålla reda på vilken gång i ordningen det är som vi reportrar pliktskyldigt kommer dragandes med Zlatan Ibrahimovics senaste hyss till en presskonferens med förbundskaptenen.

En landslagstrupp är presenterad, spelet har förbryllat, skapat frågetecken och utropstecken men också lett till noll segrar i den svåra Nations League-gruppen. Mittfältslöftet Jens Cajuste är uttagen, ett trendbrott i det pågående läckaget av spelare med dubbla nationaliteter. 

Äntligen någon som väljer Sverige, kul eller hur? 

Förväntade sig Andersson och kollegerna på förbundet bara frågor om det dagen till ära?

Kanske. Kanske tänkte han också att den här gången, den här gången är alla andra också lite trötta på Zlatan Ibrahimovics trollande – men det är bara att glömma.

Två dagar kvar tills dess att truppen ska tas ut. Ensam kandidat till Guldbollen. Skytteligaledare i Serie A. För bra för att ignorera, för stor för att inte låtsas om, för mycket nagel i ögat för att bara strunta i, och Zlatan själv, han vet det.

Zlatan vet att han alltid är med. 

Inte på pappret, men själva idén om att han skulle kunna vara med och alla skäl till varför han inte är det, eller alla åsikter han direkt eller indirekt ger uttryck för, de väger tyngst. Han vet att minsta lilla antydan till ett ämne som kan tangera landslaget gör att mycket annat förlorar sin kraft. 

Zlatan får göra vad han vill

Janne Andersson suckade inte ens. 

Själv såg jag framför mig hur han plogat sig fram genom det strilande novemberregnet på promenaden ut mot Solna från Lidingö. Vadar fram genom blöta löv, krånglar upp telefonen, skärmen behöver torkas av, trasslar in sig i hörlurarna när han ska svara, hör inte riktigt vad den tillfälliga presschefen Ester Kristiansson säger eftersom en karavan av lastbildar dundrar förbi. Imma på glasögonen när han ber henne upprepa sitt meddelande i ansträngt tonläge.

– Zlatan har twittrat!, halvskriker hon – och en liten del av hans hjärna får kramp.

Det var inte så det gick till. Nej, någon på kansliet hade berättat för honom, säger han, och han reagerade bara med ett enkelt ”jaha ja”. Janne förstår inte vad han menar, säger han. Det är inte mer med det, Zlatan får göra vad han vill, men det är väl just det som är grejen här. Zlatan får göra vad han vill, någon utväg finns inte.

Janne ska stresstestas

Det är svårt att föreställa sig hur någon annan svensk spelare skulle komma undan med att skicka lika många gliringar, sågningar och armbågar till landslagets tränare utan att dennes chefer skulle ilskna till eller be om lugn och ro. Janne Andersson har attackerats, flera gånger om, ofrivilligt framträtt som rekvisita i en reklamfilm och med jämna mellanrum ska han stresstestas. 

Vill Zlatan spela i landslaget igen? Handlar det här ens om det?

Det tror jag inte. Av allt att döma räcker det att påminna om hur laddad den där frågan är med jämna mellanrum, peta lite på Janne, framkalla ett pressat telefonsamtal mellan två personer på förbundet, hålla förbundskaptenen på tårna, kolla om han orkar avfärda ännu ett utspel, titta på truppen, sakna sitt namn men ändå känna att han är där.

Zlatan twittrar, alltså finns han.