Noa Bachner

Vilken tur att det inte brukar se ut så här...

Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Släckt alla lampor, eftersänt tidningen och bett någon vattna blommorna.

Sverige kunde ha fått mer för pengarna om man semestrat någon annanstans än i Oslo, men valde att göra det ändå.

Vilken tur att det inte brukar se ut så här.

Att det var en träningslandskamp. Att den spelades efter den där serietidningssegern mot Frankrike. Att det var sommarlov om fem minuter. Att Lars Lagerbäck visste precis vad han skulle få, att Samuel Armenteros gjorde mål och att Sverige ändå inte förlorade.

Så långt kan man sträcka sig för att förringa den hasande insatsen på Ullevål.

Låt oss för all del säga som det är: Norge-Sverige den 13:e juni 2017 hade alla förutsättningar att bli en ganska betydelselös händelse i människans historia och blev det.

I Norge längtar man efter ett uppbrott från en landslagstillvaro som stelnat, och om något talade kvällens insats om att den kan vara nära förestående. Medan svensk fotbolls YouTube-höjdpunkter har handlat om sammanställningar av Zlatans minst trovärdiga mål har internets största fotbollsmässiga Norge-succé varit tv-studion som skriker ”Av med lyset! Nu drar vi hem!” när San Marino kvitterar på den här arenan. 

Alla tog semester

Tanken är att Lars Lagerbäck ska samla ihop spillrorna och börja reparera: Här fanns en del indikationer på att han redan har skapat mer helhet än trasighet.

Sverige växlande mellan att uppträda halvintresserat och lite mer intresserat (oftast det tidigare), men mötte ett grannland där flera spelare var tydliga med sin vilja att vara en del av den där stommen som Lasse Lagerbäck säger att han ska bygga sitt lag runt. 

Anförda av Sebastian Larsson (kanske bäst i Blågult) hade Janne Anderssons lag inlett som numret större och vunnit närkamper, men sedan fick vi en scenförändring som man liksom inte riktigt var beredd på. 

Den norska spelmodellen satte sig så som den gjorde även i perioder mot Tjeckien, medan den svenska saknade många element. Tanken var väl att Sam Larsson skulle smyga sig in i Forsberg-territorium för att bli en portal i anfallsspelet, men det gjorde han inte. Tanken var väl också att den ömma vården av bollinnehav från mötet mot Frankrike (och andra matcher) skulle trötta ut norrmännen, men i stället skänktes den bort utan vidare i flera delar av spelet. 

Alla tog semester, ingen tog chansen. 

Sårbara anfallare

Sverige såg ut att ha fastnat med växeln i en hastighet, oförmögna att växla tempo stretade man fram och tillbaka, lite ointresserade och med ett intryck av att vara något så icke-önskvärt som viljelösa. Det saknades mycket, men inget lika mycket som en rörlig, klok och trygg uppspelspunkt, den som brukade heta Kim Källström, den som nu heter Albin Ekdal och i vissa moment Ola Toivonen.

Efter 70 minuter hade förbundskaptenen sett nog och slängde in ett blandat artilleri som i alla fall bröt den grådaskiga matchtendensen. Samuel Armenteros kvitterade och klev därmed upp på lika många A-landslagsmål (1) som John Guidetti (som har spelat 19 landskamper nu), och det gör att man undrar.

Man undrar hur sårbara till exempel Christoffer Nyman (noll mål på 9 landskamper nu) och just Guidetti är för konkurrens från andra håll och kanter, från en sådan som Samuel Armenteros.

Man undrar, man undrar.

Andra semesterplaner nästa år

Hur som helst. 

Den här matchen var nog den sämsta Sverige har spelat under Janne Andersson, det låter dramatiskt men är inte det, för den var verkligen inte representativ för det landslag vi lärt känna (det var snarare det faktum att man faktiskt kvitterade). 

För om vi betraktar den här kvällen i Oslo som en sorts slutpunkt för det första skolåret med den nye förbundskaptenen kan vi trots allt önska glad sommar med vetskapen om att insatser som den här har blivit glest förekommande, och att fortsättningen på 2017 kan innebära att nästa sommars eftersändning får göras betydligt längre än den som står för dörren nu.