Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Vi har väntat – vilken tur att han är här nu

”Disco” och Bachner om EM-kvalmatchen mot Färöarna.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

TORSHAMN. Det bästa med Alexander Isak är att han inte ser ut att behöva någonting. Ingen tid, inga ytor, ingen rutin. Han verkar inte ens behöva målet i sitt synfält.

Men vi behöver honom.

Vilken tur att han är här nu.

Det var inte utan att man slogs av tanken när de stod där uppradade under den kallt lysande kvällshimlen, med en halvkarg kulle och några lyftkranar bakom sig. En lätt bris svepte genom Mikael Lustig, Andreas Granqvist, Albin Ekdal, Sebastian Larsson, Marcus Berg och Pierre Bengtsson. Om några månader får de sällskap av Robin Olsen på andra sidan 30, och man kunde faktiskt tillåta sig själv att fundera på vad det betyder att ha en startelva med så hög medelålder, vad som ska hända sedan.

Vilken tur då att landslaget precis har öppnat sin egen Stranger Things-port till en annan värld, och vilket tur att det inte är ett inkompetent, utmattande köttklumpsmonster (spoiler-alert: Man blir fruktansvärt trött på det i säsong 3) som väller fram, utan en skoningslös forwardssniper på 19 år.

Alexander Isak har parkerat i startelvan nu, någon väg tillbaka från den här kvällens plats längst fram kan inte gärna finnas, inte med bevisen som ligger där framför ögonen på oss. 

Skjuter snabbare än sin egen skugga

Glöm att det bara var Färöarna och glöm alla andra argument, kolla på verktygslådan. 

Vi har väntat på honom, det är bara att titta på det svenska anfallsbeståndet, vem som har gjort och framför allt inte gjort anspråk på att vara det här landslagets naturliga spets. 

Här är han. Här är målskytten som kommer till avslut snabbare än sin egen skugga. 

Ikväll gjorde han det mot Färöarna, andra gånger har motståndet varit betydligt bättre, men sällan har det känts lika mycket som en bekräftelse på det alla har misstänkt: Att snart är det han som är kung.

Kanske hade Färöarna hellre mött ett drypande science-fiction-monster från Netflix än Isak i kväll, men för Sverige kunde knappast en landslagskarriär födas vid en bättre tidpunkt. Han är inte ensam om att befinna sig i den stunden. Det finns en uppsjö spelare som vaggar oss in i nästa epok, som löser knutar i svåra matcher ena gången, och gör processen kort kvällar som den här. 

Om den nya ryggraden börjar med Isak fortsätter den med Robin Quaison och Kristoffer Olsson innan den slutar med Victor Nilsson Lindelöf, den bästa försvarsspelaren Sverige har odlat fram på år och dagar, vars karriär alltjämt i alldeles för stor utsträckning skildras i rubriker om saker som avleder uppmärksamheten från vilken bra spelare han är. 

Här pressade han in ett forwardsavslut i första hörnet till 3-0, ett mål som med all önskvärd tydlighet avslutade den här matchen innan den hann börja.

Isak för snabb för alla andra

Därmed finns inte riktigt en match att analysera. Sverige arbetade sig genom Färöarna i tio minuter innan Isak nickade in ledningsmålet på ett perfekt inlägg från Lustig. Två minuter senare nöp han in sitt andra med den där sylvassa precisionen som gör att man tror att det ska bli mål innan bollen har kommit fram till fötterna på honom varje gång han är i straffområdet. Det går helt enkelt för fort för alla andra.

Robin Quaison fick äran att lajva Forsberg och vandrade fritt från vänster, men det var innermittfältet med Ekdal och Kristoffer Olsson som var motorerna. Färöarna sjönk så lågt att det knappt fanns några linjer att vandra mellan. Lösningen blev att bända upp en plats åt sig själv och kruta in 4-0. 

Saknades mot Norge

Gick det att ta med sig något annat härifrån? Med den bedövande sävlighet som andra halvlek spelades: Nja.

Det promenerades mest i väntan på bättre tider, men en blågul spelare stack ut i den slumrande inramningen när slaget väl var vunnet.

Victor Nilsson Lindelöfs hängivenhet var påfallande, trots att det var Färöarna, trots att det stod 4-0 efter 40 minuter. Trots att det är Norge på söndag. Han maxlöpte i offensiva omställningar, skickade i väg millimeterprecisa, superambitiösa krossbollar för att öppna motståndet. Manade på, tryckte till i varje duell, dirigerade och engagerade sig i varje sekund. Inte för att det är något ovanligt i just hans fall, utan för att han såg ut som den pådrivare och kapten han med stor sannolikhet kommer att bli här.

Det är tur att vi har honom tillbaka också, för nu väntar Norge, och den där konstiga kvällen på Ullevål i mars, då saknades han. Den här gången kan det inte komma på fråga att släppa in några tre mål. Den här gången ska landslaget rulla ut och möta sitt grannland med både sin botten och sin spets i bra skick. På Färöarna var det ingenting som antydde att något annat är på agendan.