Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Vem skulle sy ihop det om inte Robin Jansson?

Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

KALMAR. Det var guldet som inte gick att förlora, hjälten som inte gick att räkna med.

AIK kom till Kalmar i sitt standardtillstånd 2018: Utan sin ursprungsplan men med allt på spel.

Vem skulle någonsin sy ihop allt det här om inte Robin Jansson?

Egentligen har det ju varit samma sak hela vägen.

Pusslande, planering, säkerställande av detaljer, en tränare med en oerhörd förkärlek för att inte lämna saker åt slumpen, noggranna ritningar och ja, ni är med. I ryggen hade han en fotbollsklubb med pengar att spendera och flera år av framgång att bygga vidare på. 

AIK rustade och rustade – och så började hela bygget ramla isär.

Bit efter bit, hål efter hål. Jag minns att Rikard Norling satte armbågarna i bordet på den så kallade upptaktsträffen i våras. Han sökte av rummet på jakt efter rätt sak att säga. Han visste vad som var fel sak att säga i alla fall. En steril konferensmiljö omringade honom, en halvdrucken Loka-flaska stod och såg dyster ut, fyra skadade nyckelspelare fick ögonbrynen att sjunka djupt. 

Mer tid? Det kunde han inte be om. Tålamod? Ett förgiftat ord. Att börja prata ursäkter? Innan det ens hade börjat? Han ville inte vara sitt eget nederlags arkitekt. Egentligen spelade det ingen roll vad som hände då eller skulle hända senare, det var det här som gällde.

 

Då tror jag att han ljuger

Oväntade vändningar kräver ofta oväntade lösningar.

Någonstans i Uddevalla satt Robin Jansson. Jag gissar att han slipade på sin tuppkam och tänkte på något helt annat. Medan jag gissar det börjar det dugga från den småländska himlen. Mittbacken med nummer 24 på ryggen vräker sig in i ett hav av glödande bengalrök och euforisk glädje. Under knäna som han glider på skakar marken av alla känslor. Om han fattar hur allt det här gick till tror jag att han ljuger. Han ska snart manglas av tio lagkamrater, ett gäng oväntade lösningar. Heradi Rashidi, som monterades loss från Dalkurds bänk. Denni Avdic, som kastades in i startelvan till tonerna av Kristoffer Karlssons visselpipa när han blåste i gång den här bataljen.

Det blev ingen Sebastian Larsson här, men i den verklighet AIK har tvingats existera i den här säsongen är det kanske den vändningen (han var med i startelvan när den släpptes) som ska betraktas som det normala.

Kalmar hade orsakat någon millisekund av osäkerhet i första halvlek, men det var AIK som såg som farligast ut, hänförda av Goitom och Elyounoussis driv och fokus, emellanåt hindrade av Nicolas Stefanellis fortsatta bekymmer, inspirerade av hans enorma hjärta. 

En uppvisning i AIK:s främsta gren

Nyheterna om Norrköpings ledningsmål hade sipprat igenom sekunderna innan det förlösande ögonblicket, men gästerna hann nog aldrig bli illamående, inte som det såg ut. 

Andra halvlek blev i stället en uppvisning i AIK:s främsta gren: Förmågan att avsluta en match även om den ser ut att pågå. Behöver man ens nämna att Tarik Elyounoussi tog sig för baksida lår och tvingades av? Där har ni det i alla fall, och här kommer man till Rikard Norling och hans fingeravtryck. 

Han har blivit några säsonger äldre och klokare, han har varit drivande i byggnationen av det här, med sina träningsprinciper och sin benhårda övertygelse om att systemet skulle gå före individerna, om att AIK alltid skulle ha sin “shape” att falla tillbaka på, och han har fått rätt, det är bara att titta på det som utspelade sig här.

Han har förfinat laget som ger AIK sitt SM-guld, men om vi ska vara ärliga är det även laget AIK har varit på väg att bli ganska länge nu. 

Förra gången man vann var det en virvelvind som for genom allsvenskan och stormade hem guldet i Göteborg, ett lag som hade uppstått ur ruinerna av något annat och på nolltid samlade all kraft klubben har i sig. Känsloladdat, på högsta volym.

Den här gången är det annorlunda.

Fanns några procent till

Skickliga fotbollslag ramlar ofta ut ur skickligt skötta fotbollsklubbar. SM-guldet 2018 hände inte i dag, det har egentligen varit på väg att hända en tid tillbaka. Det är en belöning för rätt sorts långsiktighet, för att AIK värderat och praktiserat fotbollens heligaste ord – stabilitet – och detta är tillfället att minnas det. 

En annan av nycklarna som ger AIK det här guldet är beredskapen som gör att man kan hämta in och använda spelare som Robin Jansson.

Stabilitet är en bra målsättning så länge man inte betraktar det som ett ändamål i sig, utan som en plattform för mer. AIK har gjort det. De har gång efter annan använt ett framsteg som hävstång för mer. Lägstanivån har blivit högre och högre, så hög att den övergått i stadium där det är svårt att urskilja när AIK slår i botten eller träffar toppen, ett kvitto på något oerhört bra. En förlust på 42 matcher, inte sämre än 4:a sedan 2010, fem år som tvåa och trea, ett proaktivt tränarbyte på vägen, och jo, det fanns några procent extra att krama fram.

Processer av guld

Drömmar av guld? 

Det här har varit processer av guld, organisation av guld, scouting av guld, kontroll av guld, så inbiten tålmodighet att den svartgula publiken till och med övergivit sina attackattackattack-salvor. Fotboll av guld.

AIK seger är i likhet med alla titlar ett sorts klimax, mission complete, men med tanke på var de kommer ifrån vore det konstigt att tro att det kommer att ta nio år att hitta tillbaka den här gången. 

Laget de sjunger om när de sjunger om drömmar av guld har tagit tid att bygga på riktigt. Någonstans i dimman framför oss har det kommit till verkligheten för att stanna.