Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Vem ska sätta stopp för Bajen?

Hammarbyspelarna firar Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

5-2, 4-0, 6-2, 6-2.

Efter elva hemmamatcher och svindlande 36 mål har Hammarby givit resten av topplagen en bortaresa att frukta.

Alla kan se att det läcker åt andra hållet – men gör det något?

Det verkar inte så.

Det verkar inte spela någon roll att Hammarby träffas av rekylen lite då och då när man har spänt bågen. Det verkar alltid finnas ett, två eller – om det behövs – tre mål till i det här laget. Så hur länge man fortsätta tjata om sårbarheten där bak?

”Kanske tills vi får se hur målorgierna biter på seriens bästa försvar här på Tele 2”, får man ofta höra, och för all del, det är väl där någonstans som deras tabellposition kommer att bestämmas.

Välkomna till del ett av den utmaningen: IFK Göteborg, på samma poäng inför dagens drabbning, hade släppt in 18 mål på 22 matcher när man kom till Stockholm. 

Här kom sex till, rakt i nyllet. 

Det spelade ingen roll att Nikola Djurdjic eller Alexander Kacaniklic inte kunde spela, eller att Aron Johannsson och Imad Khalili tvingades av med skador nästan direkt. Det rasade in mål i så hög hastighet att man missade ett om man råkade blinka – och det leder till en fullt rimlig fråga.

Med resten av topplagen kvar att möta här: Vem ska sätta stopp för Bajen?

Förlorade två matcher i timmen

Det var tredje raka förlusten, och det var nu krisen skulle drabba IFK Göteborg på riktigt. 

Kennedy Bakirciolgu hade tagit tillfället i akt och firat av sig själv med ett ikoniskt frisparksmål och en öl under själva matchen. Vid sidlinjen stod Poya Asbaghi och sökte efter nya saker att säga. Fem dagar senare skulle hans lag kryssa hemma mot Trelleborg innan helvetet brakade lös på riktigt. Mats Gren fick sparken, Hannes Stiller och Hjalmar Jonsson skickades upp för att flankera tränaren och bogsera laget i hamn. 

Ett år senare ställde sig Blåvitts tränare med händerna i byxfickorna och kisade genom en lätt, gröngul dimma som hade lagt sig över Tele 2 arena. Hans lag kom hit med tre raka segrar i ryggen, stod på samma poäng som Stefan Billborns, och det är ju något i hästväg, att den spöklika imitationen av ett fotbollslag som haltade sig fram här för ett år sedan är ett minne blott. 

Sedan förlusten mot AFC i premiären är det två nederlag. Två! Förra säsongen förlorade ju det här laget i snitt två matcher i timmen. 

Klaustrofobisk chock

Eller släppte in tre mål på tolv minuter.

Hello darkness, my old friend. Dessvärre för Asbaghis del valde hans spelare för att bjuda på en reinkarnation av fjolårets fokus så fort Kristoffer Karlsson hade blåst i gång det här. 

Eller så var det Hammarby. Förmodligen var det Hammarby. Det brukar vara Hammarby.

Billborns gäng utsatte Blåvitt för en sorts klaustrofobisk chock direkt från avspark. Bollen gick ner i bortalagets backlinje och skulle inte hitta en väg ut ur hemmalagets press innan målskyttet hade öppnats.

Fem minuter senare hördes den ömma klangen av Darijan Bojanics gränslösa högerfot när den krutade in 2-0. Upp till mittcirkeln för avspark, kort skadeavbrott, in med Junior, och så 3-0, Imad Khalili.

Det var väl det? 

”Vill ni anfalla en stund nu?”

Det finns inget svårare än att leda med 3-0. Eller, det gör det så klart, det mesta är svårare. Men det finns inget lag som tycks göra det lika ofta som Hammarby utan att skaffa sig någon rutin för hur man stänger till.

Vill ni anfalla en stund? Kan vi chilla nu? Man är liksom inte riktigt övertygad om att de vet exakt vad som ska hända efter att det andra laget pulvriserats. Det är som om någon riktar en kamera mot Stefan Billborns lag och ingen spelare i grönvitt vet vad de ska göra sina händer.

Blåvitt harklade sig, ut kom Johan Wiland störtande, in flög bollen via Simon Sandbergs ben, 3-1 – och hela matchen greps av en osäker stämning: Nu kunde ju precis allt hända.

Som om det inte redan hade gjort det, men ännu mer stod på agendan. Anestis tvingades till två kanonräddningar, Blåvitt vaskade en chans från en meter efter en hörna. Planens kanske bäste spelare, Alhassan Yusuf, promenerade igenom trettiofem personer och spelade loss Vibe, som i sin tur kunde frispela Kharaishvili, men Wiland världsklassräddade med en utrusning.

Finns det ens en skottsäker väst?

Blåvitt fortsatte arbeta sig fram genom Hammarbys lagdelar med sitt tålmodiga passningsspel, men i bakgrunden skymtades ytor som hemmalaget kunde attackera för att helt döda matchen.

Den skulle mycket riktigt avgöras i grönvit riktning, men inte efter en omställning. Inte heller av Richard Magyar, som högg in en lös boll efter en hörna till 4-1 innan Giorgi Kharaishvili dundrade in en frispark via stolpen och återupplivade allt igen.

Nej, det var först därefter, med en halvtimme kvar att spela, som Mads Fenger kunde trycka in Bojanics inläggsfrispark och en gång för alla radera ut alla frågetecken.

För det var det. Muamer Tankovic fastställde förnedringen med ett 6-2-mål som kröp över mållinjen, och nu är frågan vad som kommer härnäst. 

Hammarby har sina poäng upp till AIK och eventuellt Djurgården efter morgondagens möte med Helsingborg, men de har också sitt spelschema och sina 9-2-0 på elva hemmamatcher 2019. Det här var 20:e gången på 53 allsvenska framträdanden som Billborns lag gjorde tre mål eller fler.

Ett av kryssen på hemmaplan kom i premiären mot Kalmar när tjälen inte hade gått ur någonting än. Målskillnaden här är svindlande 36-12. För AIK, Malmö FF och Häcken är det halvroliga nyheter att man måste åka hit utan att veta om det ens existerar en skottsäker väst som fungerar mot Billborns skoningslösa anfallsarsenal.

Vem ska egentligen sätta stopp för Bajen?