Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Vem är allsvenskan egentligen till för?

Djurgården och AIK är två storstadslagFoto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Guldstriden i allsvenskan närmar sig överhettning – och det är i Malmö, Göteborg och Stockholm det händer.

Som vanligt nu för tiden – de senaste 20 åren visar ett tydligt mönster.

I veckan kom nyheten att allsvenskan är Sveriges mest populära liga.

Men vem ska den vara till för?

Sju lag, sju poäng. Den är någon centimeter från att sakna motstycke nu, kampen om Lennart Johanssons pokal, när den dundrar vidare in i hösten. Den här helgen är någon sorts explosion. Sex av sju lag med titeln inom räckhåll möter varandra, och på förhand ser det ut som en kritisk stund. Här kan man kryssa bort sig från höghastighetsfärden längst upp, förlora sig till ett mittenskikt, vinna sig till ett litet ryck. Här kan man hänga av varandra, ta död på allt momentum, hamra in i sina motståndare att ni, ni har minsann ingenting här att göra.

I Stockholm är det Hammarby som får IFK Göteborg på besök. I Malmö är det Norrköping som kommer farande. I Göteborg väntar Häcken på AIK. På måndag tar Djurgården, som slipper topplagen den här veckan, emot ett blodtörstigt Helsingborg under ledning av Olof Mellberg som ungefär aldrig har förlorat en fotbollsmatch som tränare.

Stockholm, Göteborg, Malmö. Det är där det verkar hända just nu.

Läser man tabellen uppifrån får man den här serien: Stockholm, Stockholm, Malmö, Göteborg, Stockholm, Göteborg, Norrköping, Örebro, Borås, Helsingborg, Östersund, Uppsala, Kalmar, Falkenberg, Eskilstuna, Sundsvall.

Först kommer storstäderna, sedan kommer resten. 

Är storstadsdominansen en tendens eller ett tecken i tiden? 

Det tåls att tänka på dessa dagar. Med nya tv-avtal kommer vi snart att få besked på den stora frågan i bakgrunden av tabellen.

Vem ska allsvenskan finnas till för?

Överallt – ett nyckelord

I veckan kom en mätning som visade att allsvenskan är Sveriges populäraste liga. Efter flera år i SHL:s skugga är det fotbollens högsta herrserie som får mest kärlek runtom i landet. Mätningen, som görs årligen av företaget Upplevelseinstitutet, visar att 39 procent av svenskarna är ganska eller mycket intresserade av allsvenskan. Det är 3,3 miljoner personer och en ökning med 6 procent från 2015.

Det är kul med fotboll, helt enkelt. Svensk till och med, trots att Premier League och Champions Leagues tentakler letar sig in i våra vardagsrum dygnet runt. Trots Fifa-spelen och den stora livsfara som är förenad med att besöka en allsvensk arena.

Anledningarna är nog flera. Själva spelet har blivit bättre. Publikstarka lag har etablerat sig, i synnerhet Hammarby, vilket driver på intresset. Serien har numera en högre beläggningsgrad på arenorna än till exempel italienska Serie A. Varumärket har även fått sig en skjuts med hjälp av större marknadsavdelningar i klubbarna och en bredare digitaliserad palett av rapportering i både bild, text och ljudform.

Kontentan är att allsvenskan syns och hörs överallt, och det ordet tror jag är en nyckel här: Överallt.

En trend i tabellen

Att serien angår hela landet syns i den sportsliga historiken. Mästarlaget kom från Kalmar 2008, från Borås 2012 och från Norrköping 2015.

Men att en fotbollsliga är till för alla innebär inte bara att man ska kunna vinna titlar. Framgång finns i olika former. Att sluta högt upp i serien, med möjligheter till spel i Europa, är dels en merit i sig, dels en potentiell hävstång till en annan ekonomisk vardag.

Det är därför tankeväckande att kasta ett öga på hur många lag som slutat topp fyra i allsvenskan på 2000-talet – och hur många gånger. 

Mellan 2001 och 2010 slutade elva lag mellan plats ett och fyra. Djurgården gjorde det flest gånger (6), därefter kommer IFK Göteborg och Helsingborg (5), Malmö FF, Kalmar FF och Hammarby (4), AIK (3), Örgryte (2), och till sist Örebro och Halmstad (1).

Sedan 2011 är det förvisso tio lag som slutat topp fyra, men fördelningen är annorlunda. AIK har gjort det flest gånger (8), tätt följda av Malmö FF (7). Därefter finns Elfsborg och IFK Göteborg (4), IFK Norrköping (3), Häcken (2), medan fyra lag – Hammarby, Djurgården, Kalmar FF och Helsingborg – bara gjort det en gång.

Av totalt 40 topp-fyra-placeringar mellan 2001 och 2010 tillföll 24 lagen från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Sedan 2011 är det redan 23 av 32.

Hur kommer nästa tioårsperiod att se ut?

Kortare väg till framgång i storstäderna

Det är enkelt att dra paralleller till resten av Europa, hur Premier League spelas mellan London, Manchester och Liverpool. Inte bara kampen om titeln, utan möjligheterna att sluta topp sex i tabellen är numera minimala för ett lag från en mindre ort. I Spanien är det nu sju säsonger sedan ett lag som inte kom från Barcelona eller Madrid slutade topp tre. Även om de två drakarna, Real Madrid och Barcelona, alltid varit dominanta, är det en trend som saknar motstycke i spansk fotbollshistoria. Så här cementerat har det aldrig varit förut.

Vi går åt samma håll. I Sveriges stora städer finns redan mest kapital, flest ungdomar att fostra i akademierna, de största sponsorintäkterna, mest publik, tidningar och tv-bolag som bevakar det mesta. Allt du behöver för att skapa en framgångsrik fotbollsklubb. 

I takt med att den svenska fotbollens affärsmässiga utveckling skridit framåt och klubbarna professionaliserats har storstädernas representanter kommit på rätt köl. Deras väg till framgång är kortare än Kalmar FF, Gif Sundsvall eller Sirius.

Nu kan fördelarna bli ännu fler.

Finns en uppenbar risk

Sef har börjat diskutera hur fördelningsnyckeln ska se ut när pengarna från avtalen med Discovery och spelbolaget Unibet regnar över allsvenskan. Det finns ett antal vägar att gå, men egentligen en avvägning: Antingen instiftar man en jämn fördelningsprincip som gör det möjligt för klubbar från mindre städer att hävda sig, eller en mindre jämn fördelning som spär på cementeringen av en allsvenska mellan tre eller fyra städer.

För det är den uppenbara risken här, ett självtjänande system där klubbarna med mest på plats tar störst del av kakan och försörjer sig själva med ännu större konkurrensfördelar, att allsvenskan blir en serie där en betydande del av klubbarna ställer upp som artiga slagpåsar år efter år. 

Den som har mot den som inte har, och inga utvägar.

Det behöver inte bli så, det går till och med att uppmuntra en annan utveckling, en som tillgodoser behovet av en allsvenska som är intressant för alla delar av landet. Som påtalats många gånger gör nog de flesta föreningar klokt i att investera de första årens intäkter i sina organisationer, anställa mer personal till sina marknadsavdelningar, analysteam och ungdomsakademier. På så sätt kan man slå vakt om sin verksamhet, göra den självförsörjande, hållbar och bättre på egen hand. 

De nya Sef-pengarna kan även ge mindre svenska klubbar viss konkurrenskraft på transfermarknaden, i alla fall gentemot andra länder. Där en spelare tidigare valt spel i en annan liga för att lönerna under det allsvenska toppskiktet varit för dåliga, sitter nu plötsligt allsvenska lag med andra kort på handen, och man gör det med löpande intäkter, inte den sköra modell som varit fullständigt vital för att många klubbar ska kunna värva spelare alls: Spelarförsäljningar.

Det är ett vägskäl som närmar sig. Sef har ett antal kritiska möten inplanerade under hösten. Det är ingen hemlighet att de stora klubbarna vill ha större andelar, anpassade efter sitt eget kommersiella värde, medan de mindre vill dela lika.

Hur man beslutar sig för att göra kommer i längden att ge oss svaret på den stora frågan.

Vem ska allsvenskan vara till för?