Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Noa Bachner

Världens mest perfekta lag bli ännu mer perfekt

Norska stjärnan berättar om sin idol.
Pep Guardiola har fått sin drömförstärkning.
Foto: MARTIN RICKETT / STELLA PICTURES / PA
Erling Haaland.
Foto: ACTION PRESS/SHUTTERSTOCK / ACTION PRESS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Manchester City har inga rynkor, inte Erling Haaland heller.

Äntligen får den perfekta klubben och den perfekta spelaren varandra.

Blir alla lyckliga nu?

Jag tror att programmet hette ”Soccer Skills”, jag vet att det kretsade kring Michael Owen, och jag vet att det går att dra en parallell till den här veckan i europeisk fotboll. 

Året var 1999 och en ung Owen, ett målgörande fenomen vars stjärnstatus där och då går att jämföra med Erling Haaland nu, släppte sina hemligheter i videoform. Hur gör man mål på allt? Svaret fick vi serverat framför tomma läktare på Stokes hemmaarena Britannia Stadium. Owen med bollen, inga försvarare och en 13-årig kille i mål. Det kändaste klippet, som cirkulerar på internet med jämna mellanrum, visar hur Owen avslutar säkert i friläge förbi den maktlösa, pubertala keepern Jamie och skrattar åt hur enkelt det är.

Jamie har gjort intervjuer om programmet i vuxen ålder. Det gjordes tydligt för honom, har han berättat, att han inte gärna skulle rädda skott från de andra barnen efteråt heller eftersom de hade ”coachats” av Owen.

Klippets höjdpunkt är dock en annan. Medan Owen bågar ut efter ett av sina många mål och kiknar av skratt åt hur förnedrad målvakten är orkar inte målvaktstränaren, Neville Southall, lyssna längre. 

Medan han hämtar bollen i målet kastar han en lång blick mot Owen och tar ton.

– Well done, he’s 13.

Ser ut att vara framtagen i ett laboratorium

Och på tal om att skratta jättemycket när man har besegrat en makabert underlägsen motståndare.

Den långa dragkampen om Erling Braut Haaland, strikerfenomenet från Norge som vräkt in mål som om han spelat mot minderåriga i både Österrike och Tyskland, är äntligen över.

Ingen kan vara förvånad över att det var i Manchester City han hamnade. Här finns allt. Pengarna, Pep Guardiola, ligatitlarna, Kevin De Bruyne, Premier Leagues strålkastarljus, bara en riktig motståndare i hela ligan och en statskassa i ryggen. Och här kommer nästa förstärkning.

Jag vet ingen fotbollsspelare som ser ut att vara framtagen i ett laboratorium på samma sätt som Erling Haaland. Det finns inte en skråma, alla egenskaper är maxade, inte ett hårstrå avviker från frisyrens konturer och nu anländer han till klubben där nästan ingenting går att förbättra. Världens mest perfekta fotbollslag ska bli ännu mer perfekt med hjälp av den perfekta fotbollsspelaren. Och så levde lyckliga i alla sina dagar.

Firar ännu en apatisk ligatitel

Matchen om Haalands signatur är numera den svåraste sortens match Manchester City går. Inte minst i tider som dessa, när de galaktiska klubbarna som normalt sett kan konkurrera med dem om en spelare som Haaland har problem. 

Juventus? Det kanske aldrig var aktuellt, men Italiens bidrag till superklubbsgalaxen ligger fyra i Serie A. Manchester United överträffar förväntningarna om de dyker upp till sina matcher. Chelseas tillgångar är frusna medan det byts ägare. Liverpool har en fullmatad frontlinje. Barcelona försöker minska sin skuldmassa med hjälp av PR och Real Madrid är fullt upptagna med projekt Kylian Mbappé.

Så även Paris Saint-Germain, som likt Bayern München försöker klistra på ett leende i samband med ännu en apatisk ligatitel. PSG:s firande ägde rum till tonerna av protester. Julian Nagelsmann har fått 450 mordhot efter förlusten mot Villarreal, sannolikt är det fler än antalet gratulationer för sin triumf i Bundesliga.

Hur mycket lockar det en spelare som Haaland att spela i en klubb där det enda måttet på någonting är Champions League?

Svara på det den som kan. Men detta är det ekosystem som gäller. Så här års, när allt avgörs och Europa Conference League ser ut att frammana de kraftigaste upplevelserna för klubbarna och deras supportrar, då är det svårt att ta miste på en nedslående tendens. 

Jag har svårt att se superklubbarna bogsera hem sina mästerskap, slentrianmässigt pulvrisera mittenlag på helgerna och sedan skaffa sig ytterligare världsklass-spelare till miljardkostnader utan att ifrågasätta när det är tänkt att det ska betyda något. 

Vem blir glad för det tionde raka mästerskapet? Vem känner sig stolt över att värvningen för en miljard gör fem mål på ett vilt kämpande nykomling med nittio gånger mindre omsättning?

Vad känner han då?

Jag frågar mig, i förlängningen, om superklubbseran börjar ta ut sin rätt.

Det kanske är önsketänkande, men för Pep – den mest inflytelserika och skickliga fotbollstränaren världen har skådat i modern tid – har den senaste tidens utspel varit fog för den sortens funderingar. 

Manchester Citys anmärkningsvärda kollaps mot Real Madrid gav eldunderstöd till bilden av honom som lite otillräcklig i turneringens skarpaste skeden. Vilket orättvist arv det är. Jag vet inte om jag tror så mycket på det där, utan nöjer mig med att konstatera hur påverkad han är av allt prat. Han tog till och med strid för legitimiteten i Manchester Citys intäktsströmmar, och försvarade dessa mot anklagelser om att sponsoravtalen är förklädda donationer från statskassan i Förenade Arabemiraten, uppgifter som med starka belägg publicerats i bland annat Der Spiegel.

I veckan kom attacker på hela det engelska fotbollsetablissemanget – ledare, medier, ex-spelare – vi håller tydligen på Liverpool allihop. Peps Manchester City står ensamma i sin ringhörna och möter inte bara motståndarlaget, utan hela världens önskan om att de ska förlora.

Så nog känner han sig stressad, Guardiola, men för vad? Är det för att belöningen i slutet av tunneln inte är lika aptitlig längre? Nästa år ska han addera till sina tre – sannolikt fyra alldeles strax – ligatitlar med hjälp av världens mest lovande 9:a. 

När Brentford faller med 6-0 och Haaland glider mot hörnflaggan efter sitt 41:a mål, vad känner han då?

Well done, he’s 13?