Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Varför diskuteras inte ödesfrågan i stället?

”Vad och vem ska komma till undsättning?”, undrar Noa Bachner.Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Läktarna gapar tomma på allsvenska arenorna.Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

500 åskådare.

500 anledningar att jubla?

Bara om man vill lura sig själv.

Beskedet som levererades under tisdagen följdes av en lista på allt som blir bra nu. Föräldrarna kan följa med och se (skrika på?) sina barn, poängterade idrottsminister Amanda Lind. För några idrottsföreningar innebär 500 åskådare att en viktig intäktsström får nytt liv. För utövarna återkommer ”känslan” av att spela inför publik.

Där stannar ljusglimtarna med regeringens symbolhandling denna septemberdag. Det är mest småtrevligt att ytterligare 450 personer tillåts släpa sig till idrottsplatser, men den stora frågan förblir orörd, och nu borde vi nog skifta fokus till den.

Själv tycker jag mig se hur pandemins följdverkningar givit näring åt en ganska utbredd skepsis mot politikens förståelse för och hantering av idrottsfrågor. När det händer något är det nästan för sent och inte tillräckligt. Idrotten pratar man mest om, inte med, och bara när man måste. Ingen annan rörelse eller verksamhetskategori drabbas av lika styvmoderlig behandling i relation till sin ekonomiska och sociala betydelse. 

När dagens besked damp ned var reaktionerna trots detta försiktigt positiva från till exempel fotbollens makthavare som ägnat de senaste veckorna åt att låta allt mer sorgsna, medan andra blev rasande för att inte fler personer släpps in.

 

Vad hade varit ett förnuftigt alternativ?

Att ge grönt ljus till tusentals åskådare som ska trängas på bussar, tunnelbanor och toaletter när en osäker höst väntar och hela världen ser en mer eller mindre dramatisk ökning av covid-19-fall låter smått vansinnigt i mina öron. Att fortsätta med den svårbegripliga gränsen på 50 personer? Whatever man. Jag är i likhet med de många Twitter-konton som under dagen generöst nog erbjudit sin expertis och lanserat en bättre lösning på publikfrågan såklart inte rätt person att svara på exakt var gränsen bör dras.

Men! Vad både du som läser den här texten och jag förstår om vi tar ett steg tillbaka, det är att diskussionen om huruvida några hundra personer ska få tillåtelse att frysa och dricka nyponsoppa i en termos under andra halvan av oktober eller inte, den får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Varför diskuteras inte ödesfrågan i stället?

 

Elitidrotten i Sverige står med båda fötterna djupt försjunkna i en omfattande ekonomisk kris. Den lär bli värre.

Vad och vem ska komma till undsättning?

Inte mycket tyder på att regeringen ser sig själva i den rollen. Räddningspaketen – ett på 500 miljoner kronor i maj och ytterligare ett på en miljard i augusti – antyder att förståelsen för situationen är liten, handlingskraften svag och uppmärksamheten i huvudsak riktad mot andra frågor.

Hittills har fotbollen drabbats värst av alla idrotter i Sverige, och det är illa i sig. Ingen annan sport fungerar som ekonomiskt lok på samma sätt. Alla fotbollens intäktsströmmar är påverkade. Övergångssummorna krymper, sponsorerna drar i handbromsen, publiken är borta, säsongskorten i bästa fall donerade. Små som stora klubbar lider, vi kommer att se konsekvenserna snart, under hösten tar pengarna slut. 

I botten vilar en knäckfråga som in inte tycks ha kommit till kännedom: Breddidrotten behöver elitidrotten. 

Om inte åtgärdspaketen växer markant, eller lån kan tas upp mot bra villkor, kommer inte representationslagen att försvinna. Vi kommer att ha våra serier, våra seniormatcher att besöka, våra professionella spelare att titta på – men vilka pengar betalar materialet till de hundratals pojk– och flicklagen? Deras neongula västar, bollar, vattenflaskor och planhyran? 

Den svenska offentligheten är envis i sin ovilja att betrakta idrott som ett värdigt kulturfenomen. Det kommer inte att ändras i tid för att generera större anslag under den här krisen. Desto viktigare brukar det vara att prata om ungdomar som rör på sig. 

Kanske är det dags att gå bakvägen och peka på hur en stillasittande idrottspolitik kommer att innebära en stillasittande befolkning?

TV: Regeringens nya besked – 500 personer tillåts på idrottsevenemang