Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Var för mycket Emil Forsberg mot rubbet

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Tänk 0-0 nu.

Gör det och slut ögonen en sekund eller två. 

Såg du också Sverige möta Ryssland i Kaliningrad?

Han är tillbaka! =)

Men han är ensam. =(

Emil Forsberg snurrade varv efter varv. Han sköt, han dribblade, han sökte sina medspelare, men han gjorde det i en offensiv värld som inte hade många andra invånare den här kvällen i Kaliningrad. 

Lika roligt som det var att se Sveriges nummer 10 i den här formen igen, lika oroväckande var det att se hur tomt det såg ut på skolgården som han flög runt på. Den helgjutna försvarsinsatsen hade vi sett förut, avsaknaden av konstruktivitet framåt kom inte heller som någon överraskning, men det ändrar inte på resultatet eller det grundläggande problemet.

För lite från för många. För mycket Emil Forsberg mot rubbet.

Lösningen: Till viss del Forsberg

Matchinledningen var oroväckande för svensk del. Den präglades av ett problem: Uppspelen, eller avsaknaden av fungerande sådana, och det gick att räkna ut på förhand. Utan Albin Ekdal aktade sig Sverige för att trä in bollen centralt i onödan. Innermittfältarna Sebastian Larsson och Gustav Svensson (valet av honom var ett hårt slag mot Oscar Hiljemark) skulle helst sköta sitt jobb utan bollen. Bara det är en diskussion i sig, men den ryms tyvärr inte riktigt här. 

I stället lämnades Sverige inledningsvis åt raka missiler, ofta från en ytterback, mot Kiese-Thelin och Marcus Berg, men duon längst fram förlorade mer eller mindre varje duell. Bollen låstes inte fast, den kom tillbaka fort och det ordnade anfallsspelet existerade helt enkelt inte.

Lösningen? Den stavades i alla fall till viss del Emil Forsberg.

Ju längre vi spelade, desto mer centralt och djupare kröp han ned för att erbjuda det alternativ som saknades, och detta med allt större framgång. Han hade deklarerat sina intentioner för kvällen tidigt med en djupledslöpning och ett avslut som blockerades. 

Han fick möjlighet att sväva ganska fritt i ytan mellan mittfält och anfall, ta sig tid och bekanta sig med bollen, skifta tempo, och slunga över den i obevakade ytor. Han och Mikael Lustig – som snappade upp en lös boll efter en hörna – hade halvlekens bästa möjligheter, och på så sätt kunde väl Janne Anderssons landslag sägas leda på poäng när halvtidsvisslan gick  – men det här var i ärlighetens länge en tillställning mellan två lag som prioriterade sin kontroll av ytor framför sin kontroll av bollen, som anföll utan att plottra eller hota för mycket och som inte lyckades koppla något betydande grepp om varandra.

Sverige har bekymmer

När vi gick till halvtid hade Sverige i alla fall känt på hur det var att ha en egen rytm, och dessutom begränsat hemmalaget till håglösa långskott.

Dessvärre ebbade den ut. Ryssland närkampsspelade sig tillbaka in i matchen och skapade en mer jämn balans innan man faktiskt tog över taktpinnen i högre utsträckning. Det räckte inte för att skapa oreda i eller runt det svenska straffområdet på allvar, men det räckte för att den svenska entusiasmen skulle tyna bort.

Inlägg mot Dzyuba (ofta utmärkt hanterad av Lindelöf och Granqvist) eller skott utifrån bet inte på ett välorganiserat Sverige, men det är åt andra hållet problemen består.

Isaac Kiese-Thelin gjorde mål och spelade bra mot Turkiet. Det gjorde han inte här. 

Vare sig mål eller bollmottagningar var en del av kvällens framträdande. In kom John Guidetti, en annan anfallare som Janne Andersson och Peter Wettergren inte riktigt vet om de kan eller borde satsa på, och där ligger problemet. En kort stund senare var det dags för Sebastian Andersson, en annan spelare som befinner sig på den långa lista av anfallare som gärna får adressera det här problemet, men som är fullständig otestad i sammanhang som detta, och som inte han lämna några bestående intryck här.

Sverige har bekymmer vad gäller sitt urval av både anfallare och innermittfältare, så mycket är säkert. Landslaget går i väntans tider – på utveckling, mognad och formkurvor. På någonting att investera förtroende i och använda för att vinna en match som den här.

Den stora diskussionen kanske handlar om varför vi gör det – men den gör heller inga mål.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!