Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Vad håller ni på med egentligen?

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Äntligen kan vi andas ut, för nu är det slut med flaggorna i Sundsvall.

Tänk att det var så enkelt? 

Här har vi dragits med vapen på våra gator och knark i våra fängelser, men ingen hade tänkt på att bara förbjuda flaggorna.

Du kan ha missat det eftersom det var semestertider, men i juli förra året kunde SVT berätta en ganska intressant sak om svenska fängelser. Mängden narkotika som beslagtagits på anstalter runtom i landet har tydligen fördubblats på bara några år: Från 208 beslag 2013 till hela 435 under 2018.

Berodde det på bättre kontroller eller mer knark? Det visste inte myndigheterna, men man var positiva till sin förbättrade förmåga att få ut mer saker från murarnas innandöme.

In kommer knarket hursomhelst. Hur, undrar du? Finns det inget sätt att stoppa det här?

Själv gissar jag att man missat den uppenbara åtgärden: Förbud mot så kallade OH-flaggor (OH står för over-head). Man ser ju ofta hur ett hundratal personer närmar sig fängelsernas entréer under en stor tygduk med motiv på, och vips är det fullt av knark där inne.

Nu har metoden spridit sig till fotbollen och närmare bestämt Sundsvall, men lyckligtvis har polisen i region Norr varit med på noterna. I förra veckan kommunicerade man att man hittat ett sätt att sätta stopp för den här tidsepokens överlägset mest graverande problem.

Klimatet? Politiska slitningar? Antibiotikaresistens? 

Nej, jag talar naturligtvis om bengaler.

Så good news: Det blir inga flaggor i Sundsvall, och med det blir det inga bengaler, precis som att det inte skulle bli något knark i våra fängelser om det inte vore för flaggorna, eftersom flaggorna är det enda säkra sättet för den som vill smussla in saker.

Fullständigt vansinnigt

Eller så är det inte alls så.

Ironi är inte alltid det enklaste i text, så jag får väl finna mig i att tala lite klarspråk efter den där inledningen.

Foto: JOHAN BERNSTRÖM / BILDBYRÅN

För det första är bengaler ett i sammanhanget trivialt problem som fortsätter att få alldeles för mycket utrymme och kräva alldeles för mycket energi. Herregud. Svensk fotboll är långtifrån fullt frisk, den har långvariga problem med våldsromantik och annat, men även värre saker än så. Läs poliskommissarie Fredrik Gårdares uttalande under tisdagen om matchfixning och otillåtna spelare, snegla mot resultaten i lägre divisioner, prata med en tränare i division 2, zooma ut från röken som senarelägger avsparken i Stockholmsderbyt och se vad som pågår.

För det andra är det ju ingen som använder OH-flaggor för att ta in knark i våra fängelser, eller vapen i vårt land. Det löser man på andra sätt, precis som att bengalerna kommer att hitta in på våra arenor även om Giffarnas mest lojala (och snart alla andra?) får vifta med lågbudgetfanor från Överskottsbolaget i stället för att bjuda på mer iögonfallande koreografi.

För det tredje är allt det här fullständigt vansinnigt, och dessutom farligt.

Brukar bli knockout till slut

Precis som i kölvattnet av ståplatsreduktioner och nya, olustiga visitationskrav ser vi nu hur flera år av försök till samverkan mellan aktörerna i svensk fotboll bryts ned. Polisen, klubbarna och supporterorganisationerna har varandras nummer och goda skäl att tala med varandra för att komma fram till gemensamma lösningar. Det är också mångas ambition, men polisen är, precis som alla besökare på svenska fotbollsarenor, inte kloner av varandra. 

Samverkan är ett beprövat arbetssätt som minimerar risken för destruktiv utveckling eftersom den föder ömsesidig respekt och förståelse för vilka handlingar som vilken typ av konsekvenser. 

Detta är en dyster handling som kan få dystra konsekvenser. Skälet är enkelt. Flaggförbudet är inte ett realistiskt försök att komma till rätta med ett i sammanhanget ganska ovidkommande problem – bengaler – utan liknar snarare en symbolhandling och attack på en av supporterkulturens mest centrala uttrycksformer. Vill man stävja det destruktiva beteendet som återfinns på våra läktare kan man inte frångå modellen för samverkan för att man är stressad av svårigheterna med att identifiera rötäggen som sköt in raketer i derbyt mellan Gais och IFK Göteborg och sedan kasta sig över till förhastade åtgärder som bara kommer att innebära dåliga saker.

Vad håller ni på med egentligen?

Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Det som kommer hända nu är, om jag får gissa, en upptrappning av irritation, polarisering och straffande. Supporterrörelsen, mångfacetterad precis som polisen, tenderar att markera revir när utsätts för dumheter. Den senaste omgångens högljudda protester var ett tydligt tecken på att detta inte passerar obemärkt förbi, och det går att förstå, så klart. Många befarar att det missriktade experimentet i Sundsvall – klubben framstår enkelt som cyniskt utvald på grund av sin storlek – snart ska appliceras på fler. Vad det betyder på sikt är en faktisk fara för svensk fotbolls i särklass bästa konkurrensfördel. 

Två sidor som slår hårdare och hårdare mot varandra brukar innebära knockout för någon till slut.

Fotboll är bättre när den inte har förlorat medvetandet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!