Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Vad försöker Daniel Andersson att göra?

Uwe Rösler och Daniel AnderssonFoto: Ludvig Thunman / BILDBYRÅN

Allsvenskan är nästan slut.

Malmö FF är på god väg att inte vinna i år heller, och det har sina skäl: Under Uwe Rösler har man ett beckmörkt facit mot sina konkurrenter i toppen.

Det har inte hänt över en natt, det är inte otur – och det borde vara skäl för självrannsakan.

Det var besvikelsen som berättade mest. 

IFK Göteborg hade fått matchen dit de ville, haft sjuhelsikes otur med ett gäng kritiska domslut och släppt in mål på den enda hörna man behövde försvara sig emot. För ett lag som tycktes närmare Ragnarök än allsvenskans övre tabellhalva innan säsongen 2019 började har resultaten fallerat mot säsongsslutet, men när Poya Asbaghi och Ferran Sibila zoomar ut och nyktrar till kommer man dels att se sina framsteg svart på vitt, dels vila sig mot en spelmässig grund som bådar väldigt gott för 2020.

Ni minns hur hårresande det var när några av oss – jag, bland annat, ibland har man rätt – pekade på Sibila som en av årets bästa värvningar inför den allsvenska säsongen? En assisterande tränare? Årets värvning? Det här jävla landet! Det är inte vad det en gång var!

Låt blicken vandra från Gif Sundsvall (44 poäng 2018, nu 20) till IFK Göteborg (31 poäng 2018, nu 45) och det där gurgliga hostandet i bakgrunden du hör nu, det är assistent-skrattet som fastnar i halsen.

Det fanns inte många slantar tillgängliga i Kamratgårdens spargris, men i stället för att pressa fram ett eller två spelarkontrakt, kanske till och med en hemvändare, eller jaga mer allsvensk spelarerfarenhet för att stå bättre rustade i den väntade bottenstriden, gick IFK Göteborg rätt i en ekvation som blir allt mer avgörande i svensk fotboll: Man använde pengarna till att förstärka ledarstaben. Klubbledningens fördjupade förtroende för Asbaghi, främst uttryckt genom valet att låta honom jobba jämte en assistent med liknande grundvalar i sin fotbollsteori, och en förbannat skicklig sådan dessutom, betalade av sig.

Blåvitt byggde från rätt håll, odlade ett fungerade spel, sålde frukterna och återinvesterade. Blåvitt gjorde rätt.

Det stora frågetecknet

För Djurgården innebar segern på Västkusten ett kommando i guldstriden, och i ärlighetens namn ser det bara ut som om Hammarby ges möjligheten att rubba sin lokalkonkurrent där uppe. 

Allsvenskans bästa lag efter 28 omgångar är Djurgården. Arkitekturen som innebär att Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöfs lag är serieledare har avhandlats många gånger. När ett lag har elva nyckelspelare är det mot tränarbänken man ska söka sig. Hammarby är en liknande historia. Med 13 segrar på sina 15 senaste matcher har Bajen varit Sveriges bästa lag under säsongens sista del, drivna framåt av Stefan Billborn och Joachim Björklunds framgångsrika utveckling av lagets spelmodell. 

När man har skrivit de meningarna kommer man till det stora frågetecknet i den här guldstriden: När är det meningen att Malmö FF ska vara bäst?

Malmö-spelarna deppar efter insläppt mål mot Hammarby.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

För det borde ju vara Malmö FF som är bäst. Det borde vara Malmö FF som vinner. Det borde varit Malmö FF som vann förra säsongen också. Det borde inte finnas speciellt många hinder. Det går kanske att hitta rimliga förklaringar till ett uteblivet guld. Men två? 

Det är på väg att hända, och det borde leda till en diskussion om vad som inte händer i Skåne.

Har hänt alldeles för många gånger

När söndagens förlustmatch mot Hammarby var slut kom spelarna i bortalaget ut en efter en. De verkade både nedslagna och förbryllade. Markus Rosenberg svor över sina avslut.

Behrang Safari lutade sig mot en pelare och suckade.

– Jag tycker att vi har kontroll i största delen av matchen. Vi skapar riktiga målchanser som vi borde ha gjort mål på.

Behrang Safari.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Och så var det kanske. Kanske kunde MFF ha fått med sig någonting, så som man belägrade Hammarby i perioder, så som man tryckte ned sina motståndare – men så var det också en scen man hade sett förut. 

Jag känner i alla fall igen det. Den fruktlösa forceringen, spelarna som skakar på huvudet åt alla målchanser man tycker sig ha missat och Uwe Rösler som säger att man antingen ”borde” eller ”lika gärna” kunde ha vunnit matchen. 

Det har ju hänt alldeles för många gånger nu.

Ett ganska jättestort misslyckande

Jag har nog snuddat vid ämnet någon gång för mycket den här säsongen, och för den som känner sig mätt på resonemanget kan jag sätta upp en liten nödutgång här. Du stänger webbläsaren uppe i hörnet om du sitter vid en laptop, hemknappen på din iPhone är under din tumme.

Europa League i all ära, men låt det inte dölja vad som är på väg att hända: Inget guld 2018. Trea och på efterkälken med två matcher kvar 2019. Det är ett ganska jättestort misslyckande, och det har inte inträffat över en natt eller på grund av en massa otur. 

Jag vet att Malmö FF har missat fler straffar än vad som går att räkna till, det går säkert att hitta ett domslut eller en xG-siffra här eller där som inte tippat åt rätt håll, och det skiljer bara tre poäng upp till ledningen – men ett SM-guld ska inte lämnas åt små marginaler när skillnaden i förutsättningar är så stora.

Det finns ju andra förklaringar. Malmö FF och Daniel Andersson förtjänar allt beröm i världen för byggnationen av den bästa plattformen en svensk fotbollsklubb skaffat sig på 20 år. Arbetet som la grunden för Champions League-gruppspelen 2014 och 2015 gör att Malmö FF:s strukturella övertag måste förstås i ljuset av hur välförtjänt det är. Klubben har varit sin egen lyckas smed.

Det ursäktar inte de senaste årens besynnerliga utveckling, främst i form av konstigt underbyggda tränarrekryteringar, men även truppens alltmer sköra och ålderstigna profil. 

Taktiskt eftersatta

Malmö FF är taktiskt eftersatta i relation till sina toppkonkurrenter. Det är bara att titta på resultaten och matcherna som lett fram till dem. 

Uwe Rösler har spelat nio bortamatcher mot andra lag med tätkänning: Norrköping, AIK och Hammarby 2018, lägg till lagen i toppklungan, Djurgården, Häcken och IFK Göteborg, 2019. Han har inte vunnit en enda, kryssat sju och förlorat två. Totalt har han fem segrar mot andra topplag, samtliga på hemmaplan, endast en med mer än ett måls marginal (4-1 mot ett formsvagt Hammarby i våras). Elva av hans totalt 16 poängtapp i allsvenskan kommer mot andra lag som slåss om höga tabellplaceringar. 5-8-3 som facit mot MFF:s hot högst upp är inte i närheten av tillräckligt bra för ett lag med ett så gigantiskt strukturellt övertag – men det är inget mysterium.

Uwe RöslerFoto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Rösler själv har pekat i många riktningar. 

Antalet domslut som går emot Malmö FF i storstäderna ”är inte normalt”, menade han en gång. En annan hette det att ”spelschemat har varit orättvist”, att allsvenskan ”inte är en rättvis tävling”. Efter premiären mot Häcken tyckte han att MFF borde ha vunnit matchen. Efter hemmaförlusten mot Djurgården också. Det tycker han ofta, nästan alltid när hans lag inte vinner. Ibland har han rätt, men inte så ofta som han vill göra gällande. Jag har sett både MFF:s tränare och spelare komma ut från liknande tillställningar med en väldigt fast övertygelse om att man haft alla marginaler emot sig och fullständigt kört över sitt motstånd – medan det andra laget har en helt annan beskrivning av händelseutvecklingen. Gång efter annan har man låtit MFF belägra, låtit MFF dyrka – och låtit MFF misslyckas. 

Jag frågade Behrang Safari om den här trenden efter Hammarby-matchen.

– Jag vetefan alltså. Det är inget jag har tänkt på. Det är matcher vi ska vinna för att ligga i toppen. Om det är vårt facit, om det ser ut så, då är det inte jättebra, sa han.

Det ser ut så. Det är MFF:s facit. Det är inte jättebra.

Ska inte lämna sitt öde åt slumpen

Skälen? 

Jag tror att ett är detta: Ett lag vars stora styrka återfinns i press-spelet, kraften och den individuella kvalitén går att begränsa på det här sättet. En tränare för ett allsvenskt lag – som pratade bortanför mikrofonerna – beskrev nyligen ett möte med MFF som att ”möta ett allsvenskt lag som rest 15 år genom tiden”. Skillnaden mellan Röslers lag och till exempel Djurgården, Hammarby och IFK Göteborg är att man har ett mer lättläst spel med bollen. 

Forceringen mot Hammarby var typisk. Inläggen blir många, men landar ofta i ett stillastående straffområde. Ju längre tiden går, desto fler blir distansskotten. Hoppet om en andraboll – som helst ska falla till Christiansen för att det ska bli mål – kan leva, det kan till och med räcka, men det är en just hoppfull metod, och det ska det inte behöva vara för Malmö FF. 

Där kommer också problematiken paketerad i en mening: Är man störst och starkast ska man inte behöva lämna så stora delar av sitt öde åt slumpen.

Vad vill MFF med Uwe Rösler?

Vilket leder tanken till besluten högre upp. Vad ville Daniel Andersson med Allan Kuhn? Vad ville han med Magnus Pehrsson? I backspegeln ser båda ut som hårt mallade vaktmästare för ett lag där man primärt ska in och vårda, inte utveckla saker. Vad vill han med Uwe Rösler?

Eller klarspråk: Vad försöker Daniel Andersson göra och hur tänker han göra det?

Malmö FF fortsätter att ploga sig ut i Europa och imponera när man kan uppträda som underdog, men på hemmaplan ser jag mest en stillasittande himmelsblå gestalt på bokslutstronen. 

Är det här ett bättre lag nu än för fyra år sedan? Väldigt tveksamt. 

Borde inte det vara målbilden? Borde man inte vara utvecklingsdrivna i den bemärkelse man var det när allt det här föll på plats? Borde inte det naturliga vara att använda en ganska stor del av alla pengar till att handplocka den bästa möjliga tränarrekryteringen som ligger på bordet? Borde man inte göra omvärldsanalysen och se vilket arbetssätt som driver konkurrenter ikapp och förbi i den allsvenska tabellen?

Borde inte Malmö FF göra något annorlunda för att ta kontroll över sin liga?

Det står en elefant mitt i guldstriden. Den har oändliga resurser, men den är på väg att missa sitt andra raka SM-guld.