Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Noa Bachner

Vad är egentligen Helsingborgs plan?

Höjdpunkter från AIK-Helsingborg
Henrik Larsson Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES
Andreas Granqvist Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Nära, men aldrig riktigt nära.

AIK höll Helsingborg på en armlängds avstånd och roterade vidare genom sina kritiska sommarmånader.

Mästarna från Solna har en plan för det mesta.

Frågan är vilken riktning Henrik Larsson och hans vänner tänker ta?

Låt oss dyka rakt in i det.

Europaflängande AIK ställde en reservbetonad elva på planen men lyckades ändå kontrollera matchen. Det var inte med stort bollinnehav eller intensivt press-spel, men det var i lugn och ro, trots att man genomled en första halvlek präglad av ganska många misstag, precis som Helsingborg.

När en av väldigt få målchanser bjöds föll den till Bilal Hussein – som ser både användbar och talangfull ut och på allvar börjar fullborda ett sorts genombrott i AIK nu – men avslutet hackades utanför.

Karlbergsfostrade och inlånade Anton Salétros, pocketspelare och wing-back i olika skeden av matchen, bar kaptensbindeln och var bäst på planen tillsammans med Chinedu Obasi. Det var också hans ögonblick av kvalitetshöjning som skulle öppna målskyttet.

Målet var Salétros från början till slut. Han vred upp tempot på egen hand efter att ha plockat upp en lös boll, tog fart mot Helsingborgs backlinje, väggspelade med Obasi, tryckte sig framför sin försvarare och placerade in den i bortre burgaveln. Det gick snabbt, det var imponerande och det avgjorde, även om det inte såg ut så hela vägen.

Helsingborg kändes hela tiden nära, men ändå inte. Man försökte flytta fram och störa AIK högre, lyckades ta sig förbi en eller till och med två linjer ibland, men körde hela tiden fast.

Matchen slumrade bort

Till andra halvlek klev man ännu högre men ägnade sig främst åt att söka debuterande Alhaji Gero i djupet när man väl ville såra sina motståndare, och det blev lättläst. Det kom perioder av svärmande runt hemmalagets straffområde, men det kom inga målchanser.

AIK introducerade sina tyngre pjäser – Sebastian Larsson och Henok Goitom – för att skaffa sig ännu mer stadga, och det räckte för att matchen skulle slumra bort. Någon riktigt forcering ägde aldrig rum, trots att Henrik Larssons spelare vaskade fram några hörnor.

I stället fick AIK kontra in punkteringen. 

Granqvist fick stryk av Goitom (och blev arg) i en duell vid mittcirkeln. AIK:s nummer 36 sög upp bollen, hade Sebastian Larsson till höger, Chinedu Obasi till vänster, gav bollen till sin nigerianska anfallskollega, som kroppsfintade bort Fredrik Liverstam och tryckte in 2-0.

Vad är planen, Helsingborg?

Vad AIK gör just nu är bra, man roterar sig genom en kritisk period och man gör det utan svårigheter, med nya spelare på nyckelpositioner. Det är mer imponerande än dramatiskt, och fokus är av förklarliga skäl på onsdagens resa till Slovenien. 

Var Helsingborg är på väg är desto svårare att avgöra. 

Det här såg ju helt okej ut. Tränarbytet – från Per-Ola Ljung till Henrik Larsson – har givit en kortsiktig effekt som är bra för tabelläget, vi får avvakta den långsiktiga utvecklingen. Ett gäng nyförvärv har ramlat in, och på papperet ser det inte ut som vare sig en nykomling eller ett bottenlag. 

Att det här räcker till nytt kontrakt tvivlar jag inte på. Den stående frågan, som inte på något sätt adresserats av sommarens händelser utan snarare växer, är hur man tänker etablera sig i allsvenskan på lång sikt, vad själva strategin är, vilket Helsingborg som ska finnas i den här eran, kryddat med olika signaler om det ekonomiska läget. 

För att uttrycka sig tydligt: Vad är planen?

Det är i mångt och mycket vad jag kallar ett spelardrivet lag som Henrik Larsson – själv ett stort namn – ställer på planen, byggt efter idén att bra spelare gör bra lag, och det vilar på en annan magnetisk fotbollsprofil med stora förväntningar och väldiga meriter, Andreas Granqvist. Det sammanlagda intrycket är att man samlat på sig en startelva där den individuella skickligheten borde räcka långt, men att den har ganska kort brinntid och inte är sammansatt efter någon speciell idé om hur det här laget ska spela.

Granqvist behöver spela bättre

När det gäller Granqvist var det här inte hans bästa match. Inte näst bästa heller. Han förlorade duellen med Goitom innan 2-0, hade problem i andra situationer och blev retad av publiken (kanske ett mindre bekymmer) när han slog bort en boll med larvigt stor marginal två minuter från slutet. Han mörsades ned av Elyounoussi, blev liggande och tog sig för pannan. 

Och ni vet var jag är på väg eftersom tanken är omöjlig att inte drabbas av.

Granqvist är tänkt att leda ett landslag i höst. Han har skadat sig genom 2019 så här långt. Han behöver spela mer och han behöver spela bättre innan Janne Anderssons landslag samlas nästa gång.