Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Utan sporten försvinner konturerna i mångas liv

Svenska landslaget firar avancemanget till EM 2020. Om mästerskapet kan genomföras är inte säkert.Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Djurgården är svenska mästare, men årets allsvenska premiär kan skjutas upp.Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Det går inte att låtsas.

Krisen är överallt, det spelar ingen roll var man vänder blicken. I en sällsynt onaturlig situation saknar jag min mest naturliga plats: Idrotten.

Jag vet att jag inte är ensam.

Mitt fotbollslag skulle ha tränat fotboll i kväll. Vi hade hyrt en bra inomhushall med konstgräs och alla såg fram emot det, men det går ju så klart inte. Nästa helg hade vi tänkt åka på träningsläger. En av killarna i laget är från Säffle. Vi skulle åka dit, fyra-fem bilar från Stockholm, spela match på lördag mot ett gäng från området, gå ut på ett lokalt hak, ägna kvällen åt öl och halvsanningar för att svetsa oss samman inför den till synes omöjliga uppgiften att hänga kvar i division fem.

Det blir inget. Allt är inställt, för oss som för alla andra. 

För den som gjort sport till sin drog är hålet som idrotten lämnar efter sig på riktigt. Gnälla går naturligtvis inte. Liv står på spel och våra samhällen inför en historisk utmaning. Oron präglar allt. Publika sammankomster och utövare som ska skvätta kroppsvätskor på varandra är enkla saker att avstå – men man kan heller inte lura sig själv.

Jag är mitt i en avgiftningsprocess, och jag vet att jag inte är ensam.

Dumskallarnas teater

Det är så klart enkelt att trivialisera en inställd fotbollsmatch eller en utebliven tävling. Men sport har en ganska egen plats i våra liv så väl som det offentliga rummet, och jag tycker att det här ögonblicket ger en bra bild av det. 

Den är värd att uppehålla sig vid.

Själv tycker jag mig ofta se en sorts charad där många människor försöker upprätthålla bilden av sport som en kulturell avart, underhållning med för låg intellektuell inträdesbarriär för att ta på allvar. Dumskallarnas teater. 

Sport är nästan det enda ämnet som är hedervärt att ha begränsade kunskaper om, vilket ständigt demonstreras i populära frågesportsprogram på tv. ”Alltså gud, jag kan ingenting om sport”, triumferas det innan vi får höra fel svar på frågan om vilket landslag som vann fotbolls-VM 2014 (innan samma person rodnar över att inte veta vad ångest heter på esperanto).

Det är konstigt att just sport fått lov att bli ett ämne där man fritt kan skryta om låg kunskapsnivå. Av alla meningsskapande aktiviteter vi människor uppehåller oss med är sport en med några väldigt speciella egenskaper, speciellt i vår tid. Som social länk saknar den motstycke just nu; lika gränsöverskridande som bildande och tryggande. Att vara någon och betyda något är inte självklarheter för alla människor, men idrotten erbjuder mer eller mindre alla ett sammanhang, om det är som spelare, åskådare, supporter, ledare, hobbyanalytiker eller något annat spelar ingen roll. Det finns ett forum, en träningsplan, en diskussion på internet, en motståndare, ett klubbhus, en uppgift, en gemensam resa från A till B.

Ryck undan idrotten, och väldigt många människors liv förlorar sina konturer.

Man kan alltid välja sport

Sport är även bra i tider av kris eller andra tillstånd av osäkerhet och förvirring. 

Sport är lättnad. I normala fall älskar jag möjligheten att skriva och läsa om sport eftersom det går att välja den världen framför verklighetens bekymmer, om än bara för en stund. Idrotten förutsätter föreställningsförmåga och fantasi. Att flyta över till en tankevärld där det faktiskt är viktigt vem som vinner bollinnehavet i ett toppmöte kräver ett någorlunda fritt sinne. Jag kan få en liknande befriande effekt av att försvinna in i skönlitteratur som av att försöka förutspå ett händelseförlopp i allsvenskan.

Där ligger också själva essensen. Man kan alltid välja när det gäller sport, ta makten över gränserna för sitt eget känsloregister, bestämma att man vill känna saker och inte bli lika drabbad som av världen utanför. På det sättet inrymmer inte sport verkligt hotfulla dimensioner, och därför är den här situationen annorlunda.

För det blir ju inget.

Plötsligt kan man inte välja sport, och jag vet att jag inte är ensam om att inte riktigt veta vad jag ska göra.