Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Noa Bachner

Titta när han blickar mot himlen och ler

Sju år efter senaste landslagsmålet slog han till – två gånger.
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

MALTA. Jag menar, landslaget.

Orden stapplade ur Marcus Danielsons mun när han skulle förklara varför allt kändes så mycket.

Om man kommer sent till sina drömmar finns ingen tid att spilla.

Över till fotbollen.

När truppen till landslagssamlingen i september skulle aviseras orkade inte Marcus Danielson titta. Lagkamraterna hade slagit på sina telefoner, men själv försökte han bara komma undan. Han hade redan spelat sig genom en karriär full av prövningar, men det här var annorlunda. För en spelare som misslyckats med att ta chansen i Helsingborg som ung, som vänt hem till Västerås, bott hos sin mamma och tagit ett extrajobb på ett lager för att fundera på om det ens var värt att kämpa vidare hade landslaget alltid varit en avlägsen önskedröm, någonting man lämnade bakom sig som barn.

Det gick att både se och höra ljudet av en dröm som snuddat vid hans fingertoppar när vi träffades på Kaknäs morgonen efter att han inte kom med. Han berättade hur han hade åkt hem, stängt in sig i sitt eget huvud, pluggat in hörlurarna och lagt sig på gräset i Hagaparken för att försöka skingra tankarna innan han orkade möta verkligheten igen. 

– Jag menar. Landslaget, sa han med en ton som nästan vädjade om förståelse.

Gick förbi hela kön direkt

Landslaget: Den här gången fick han vara med och gick förbi hela kön direkt. 

Här, i den klibbiga luften, mot ett reservbetonat Malta kastades han in från start på grund av sitt passningsspel när Lindelöfs rygg sparades till Spanien. Anländer man till sina drömmar så här sent finns ju ingen tid att spilla. Varför inte göra mål när man ändå är här?

Den tidiga ledningen slätade över en blek svensk halvlek. Danielson drog ned applåder för en suverän brytning på Joseph Mbong, men att det inte fanns roligare saker att hurra åt än så förtäljer mer om matchen. Passningsspelet hade knappt puls, initiativen fattiga på inspiration och målchanserna inga alls. Den naturliga kraft som Viktor Claesson brukar ta med sig saknades. Robin Quaison sköt ett distansskott, Sebastian Larsson dundrade i väg en frispark och Marcus Berg hade en ganska lös nick, men det här var Malta, och även om planen var hoppig och allt det där: De skulle ju inte ens spela med bästa laget.

Skulle teckna bolån hos honom

När det hela återupptogs var Sverige mer påkopplade och skaffade sig ett tydligare grepp om spelet. Pierre Bengtsson krutade ett bra distansskott, Forsberg fick en maltesisk back att bryta kroppen med en Cruyff-fint och serverade Quaison till ett kanonläge innan Sverige fick straff. 

Sebastian Larsson från elva meter. Man skulle ju teckna ett bolån hos honom (i egenskap av straffskytt alltså), så säkert är det.

Allsvenskan i samarbete med Eskilstuna presenterar en avgjord match, och därmed kapitulerade det lilla maltesiska motstånd som hade visat sig efter paus. Emil Forsberg växte in i matchen och gjorde lite vad han ville med den. Först krånglade han sig fram och gav Quaison möjlighet att mata in bollen, Malta avslutade själva till 3-0. Sedan snurrade han upp ett anfall till som mynnade ut i att Quaison fixade straffen till 4-0 (Sebastian Larsson igen, spelar ingen roll vilken ränta som erbjuds, ta mina pengar). 

In för att frossa i den maltesiska uppgivenheten: Alexander Isak, som såg hungrig ut och visa flera exempel på en naturlig och kittlande förmåga att förstå vad Emil Forsberg tänker göra med bollen, hur han ska röra sig, när han ska släppa den och få den tillbaka.

Efter en lågintensiv avslutning ljöd slutsignalen. Sverige hade städat av Malta utan att förta sig, men framför allt hade en modern landslagsklassiker fått ett värdigt avslut. 

Lyssna på Marcus Danielson när han beskriver sin karriär, hur det är att försöka avancera genom fotbollens hierarkier som mittback i ett bottenlag och hela tiden klamra sig fast vid övertygelsen om att det är alla andra som inte ser. Titta på honom när han blickar mot himlen på Malta och ler för sig själv.

Jag menar, landslaget.